Först på sistone har riskmedvetenheten avseende Italien åter vaknat till liv. Detta trots att parlamentsvalet ägde rum redan den 4 mars i år och parlamentet upplöstes så tidigt som i slutet av 2017. Den långdragna italienska regeringsbildningen med en EU-fientlig regering som resultat har skapat osäkerhet på bred front, inte minst på finansmarknaderna. Pessimisterna tror redan på Italexit, det vill säga Italiens sorti från EMU- och eurosystemet, kanske med starka negativa återverkningar på EU:s grundfästen.

Den i Europafrågor rätt aningslöse ekonomipristagaren Paul Krugman från andra sidan Atlanten skulle till och med välkomna en sådan negativ utveckling – kanske som en trotsig ”vad var det jag sa”-reaktion, vilken ofta återfinns hos USA:s intellektuella (ekonom-)elit och inte enbart hos Trumps America first-anhängare.

Förmodligen glömmer Krugman att en stor kris i Europas/EU:s tredje största ekonomi troligen skulle göra dollarn (mycket?) starkare och Europakonjunkturen (mycket?) svagare – med givetvis negativa återverkningar på USA:s export och arbetsmarknad. Helikopterperspektivet blir alltmer sällsynt i dagens värld med begränsad tid och kunskap (kallad Halbwissen på tyska).

Politisk instabilitet allt större riskfaktor

Jag är naturligtvis medveten om konsten att hantera risker – måhända ganska avlägsna eller mer teoretiska sådana – på ett praktiskt sätt. Vi vet dock att politisk instabilitet i stora länder eller ekonomiska regioner numera blivit mycket mer relevant för de globala finansmarknaderna än för kanske 15-20 år sedan – och i förlängningen också för den så kallade reala ekonomin (konjunkturen).

Länge trodde man att ekonomiska kriser mer eller mindre exklusivt har sitt ursprung i den reala ekonomin med förr eller senare åtföljande finansmarknadskriser. Senast sedan Hyman Minskys forskningsresultat, som kom redan på 1970-talet men som negligerades alltför länge, och mer nyligen sedan den så kallade subprime-krisen i USA för tio år sedan vet vi mycket väl att finansmarknadskriser med viss fördröjning också kan göra stor skada i den reala ekonomin (investeringar, konsumtion och export).

Även Tyskland och Sverige påverkas

Men kommer Italien verkligen att framkalla en sådan olycksalig utveckling? Det vet vi givetvis inte. Det politiska virrvarret i det viktiga landet söder om Alperna uppmanar dock till ökad uppmärksamhet och riskmedvetenhet, givetvis också i Tyskland och i Sverige. Det aktuella italienska och europeiska riskhanteringsproblemet är mycket svårt och komplext. Men det är av just denna anledning tunga riskbedömningar och praktiska slutsatser ligger – eller bör ligga – hos företagsledningar.

Vad vi i alla fall vet är att konjunkturriskerna för företag i Tyskland och Sverige har tilltagit. Den redan tidigare av mig befarade konjunkturdämpningen i dessa två länder har säkerligen konkretiserats ytterligare genom den ovälkomna politiska Italienkrisen. En regelrätt recession inom EU-området ter sig dock fortfarande rätt avlägsen.

Uppföljning av de kommande politiska turerna ”in old Europe” rekommenderas emellertid också från förhoppningsvis avkopplande tider i hängmattan, på stranden eller båten. Bella vacanza!