Tyskland är ett typiskt makroekonomiskt överskottsland, sedan lång tid tillbaka i utrikeshandeln/bytesbalansen och på senare tid också i de offentliga finanserna. Numera har dessa överskott, i synnerhet de stora överskotten i bytesbalansen, till och med uppnått dimensioner som utomlands framkallat en hel del irriterade kommentarer, speciellt från amerikanskt håll.

2017 blev Tyskland landet med det största exportöverskottet i relation till BNP om man jämför med andra stora ekonomier. Samma prestation kommer nog att upprepas 2018, en utveckling som utomlands håller på att bemötas med både beundran och frän kritik.

Man kan följaktligen fråga sig vilken sida egentligen förfogar över bättre argument. Följdfrågan i detta sammanhang blir ”automatiskt” i vad mån denna mer eller mindre högljudda kritik mot Tysklands framgångar ute i världen kan baseras på en vetenskaplig förankring eller om det mestadels handlar om synpunkter med ideologiskt innehåll.

Svaren på dessa frågor är återigen aktuella både på andra sidan Atlanten och i Tyskland. Återigen betyder att frågorna inte ställs för första gången. Kanske behöver dock svaren delvis modifieraras, delvis ges nytt innehåll.

Kritik från andra sidan Atlanten

Kritiken mot Tysklands höga bytesbalansövreskott (2017: 7,9 procent av BNP, 2018: 7,8 procent av BNP enligt Ifo-institutet) kommer framförallt från amerikanska professorer men även från president Trump vilka i detta tysk-amerikanska sammanhang uppenbarligen sitter i samma båt (men ej vad gäller USA:s tilltagande protektionism). En särskilt stark antitysk röst representeras av Berkeley-professorn Maurice Obstfeld, för närvarande verksam som Internationella valutafondens (IMF) chefsekonom.

Efter en närmare granskning kommer jag fram till slutsatsen att världens utrikesaffärer (bytesbalanser) totalt sett inte alls ser så kritiska ut som det ofta framhålls i den offentliga debatten. Visst finns det en del länder som sticker ut med sina stora bytesbalansöverskott i relation till BNP såsom Tyskland, Sydkorea och kanske även Japan bland de större ekonomierna.

Mestadels handlar det dock om mindre länder som uppnår väl stora bytesbalansöverskott såsom Singapore, Irland, Nederländerna, Schweiz, Danmark och Norge. Sverige tillhör också länderna med ganska väl synliga bytesbalansöverskott – dock verkar Världsbankens siffra för 2017 (3,2 procent av BNP) kunna accepteras någorlunda runtom i världen.

USA:s underskott ingen anledning till oro

USA:s bytesbalansunderskott låg under 2017 nära 2 procent – egentligen en föga skräckinjagande siffra, inte minst då USA komfortabelt kan låna upp nödvändig utländsk valuta på de internationella finansmarknaderna i sin egen valuta. Mer anledning till oro inger säkerligen Storbritanniens 4-procentiga underskott i bytesbalansen, speciellt om det till slut skulle bli en hård brexit.

Andra relativt viktiga länder med stora, potentiellt hotfulla, bytesbalansunderskott är framförallt Turkiet och Argentina. Övriga underskottsländer – det är ganska många – saknar i stort sett ekonomisk tyngd i ett globalt perspektiv. Detta trots att också små länder med stora ekonomiska problem ibland kan framkalla global uppmärksamhet. Island och Cypern kan fungera som intressanta moderna exempel.

Stora problem kan avskräcka kreditgivare

Viktigt i ett analytiskt sammanhang är att överskott i affärerna med utlandet återspeglar ett plus i ett lands totala sparande och ett minus i bytesbalansen ett motsvarande underskott i nationens sparande. Det senare kunde exempelvis noteras i Sverige mellan slutet av 1970- och början av 1990-talet när den ihållande situationen med stora bytesbalansunderskott ofta kommenterades med förklaringen att ”Sverige levt över sina tillgångar”.

Detta fenomen betyder att man har en skuld gentemot utlandet som endast kan finansieras via direktinvesteringar från utlandet, utländska placeringar i aktier och räntebärande papper samt nyupplåning utomlands. Endast det förstnämnda alternativet ter sig bra – om det överhuvudtaget fungerar i verkligheten när sådana problem verkligen råder.

Vi vet också att alltför stora bytesbalansproblem och en åtföljande fallande valuta mycket väl kan avskräcka potentiella investerare och kreditgivare från utlandet med potentiellt dramatiska följder. USA är dock med sitt begränsade underskott i bytesbalansen långtifrån dylika hotbilder trots även där troligen stigande sparandeunderskott som följd av en alltmer expansiv budgetpolitik och stigande räntor för statsskulden.

Tyskland fortsätter investera otillräckligt

Obstfeld et consortes menar också att stora överskott i bytesbalansen är ett uttryck för en svag eller otillräcklig investeringsaktivitet, exempelvis i Tyskland. På den punkten har han rätt. Tysklands så kallade investeringskvot i relation till BNP är undermålig, även i ett europeiskt sammanhang. Tyskland bör helt klart investera mer i utbildning, digitalisering, forskning, infrastruktur med mera. Det kan man tveklöst tycka både innanför och utanför landets gränser.

Argumentet att (för) stora bytesbalansöverskott backar upp protektionismen har endast viss bäring om president Trumps tänkbara handelspolitiska överreaktioner i framtiden inkluderas i resonemangen. Dessa kan emellertid rimligen inte fungera som en vettig utgångspunkt för en principiell eller akademisk diskussion om det tyska bytesbalansläget. Lika långsökt är exempelvis Obstfelds återkommande påstående att Tyskland kan komma att bära ett stort ansvar vid en eventuellt kommande finanskris.

Försvararna av Tysklands väldiga överskott gentemot omvärlden hänvisar inte minst till framtidens kostsamma pensionsåtaganden i Europas största ekonomi. Visst måste tysk politik jobba målmedvetet med dessa problem. Det verkar dock föga logiskt att kommande pensionsutmaningar kan fungera som ett slagkraftigt argument mot den utländska bytesbalanskritiken.

Mer utbudspolitik behövs

Däremot borde tyskarna kunna förklara tydligare att Tysklands BNP och inhemska efterfrågan faktiskt växer rätt bra, även om investeringarna, som ovan antytts, skulle kunna ges större fart. Vad som förvånar är att den anglosaxiska expertkåren hela tiden siktar på stigande statsutgifter med hjälp av efterfrågepolitik istället för att trycka på mer utbudspolitik genom att skapa bättre incitament för företag och hushåll att vidareutbilda/utbilda sig, forska, utveckla, nyanställa, investera, integrera, öka mobiliteten med mera. Utbudspolitik verkar numera vara ett förlegat begrepp på andra sidan Atlanten.

Här finns Trumps stora ekonomisk-politiska problem – men inte i Tysklands något för höga överskott i bytesbalansen. Själv finner jag att tyska och svenska företag ganska väl kan försvara sina respektive länders överskott i bytesbalansen. Någon nämnvärd eller större internationell skada kommer absolut inte från Tysklands stora bytesbalansöverskott.