Hubert Fromlet kommenterar för Tysk-Svenska Handelskammaren

Tyskland efter Merkel – risk för förhastade slutsatser

2018-11-01

Måndagen den 29 oktober tillkännagav förbundskanslern och CDU-ordföranden Angela Merkel att hon efter CDU-kongressen i december och efter 18 år som ordförande inte längre vill leda de tyska kristdemokraterna. Däremot vill hon stanna kvar som förbundskansler fram till nästa val till förbundsdagen som, enligt för närvarande gällande förutsättningar, kommer att äga rum i september eller oktober 2021.

Snabba kommentarer kring denna nyhet lät inte vänta på sig – enligt min uppfattning delvis förhastade kommentarer. Exempelvis framfördes uppfattningen att den politiska osäkerheten nu stigit markant i vårt södra grannland. En dylik kommentar vittnar dock om bristande förståelse för tysk politik.

Det får inte förbises att det finns två dimensioner i detta sammanhang, en inrikespolitisk och en utrikespolitisk. Inrikespolitiskt har Tyskland redan under det senaste året gjort ett allt annat än ett stabilt intryck, mestadels på grund av ett flertal djupgående konflikter mellan CDU och det bayerska systerpartiet CSU, på sistone också på grund av svaga valresultat för unionspartierna på delstatsnivå.

Utrikespolitiskt har samarbetet inom EU redan destabiliserats på senare tid, i synnerhet av Italiens EU-fientliga regering. Det ter sig direkt fel att påstå att just Merkels reträtt från partitoppen kommer att leda – eller kan leda – till ökad instabilitet i Tyskland och Europa.

Flera kandidater till partiledarposten

Givetvis har Angela Merkel sina obestridliga meriter både på hemmaplan och i Europa. Men är detta ett tillräckligt starkt argument för slutsatsen att Tyskland och EU nu hotas av eller konfronteras med ökad instabilitet? För det första har det som sagt funnits viss instabilitet i och kring Tyskland redan under de gångna kvartalen. För det andra vet ingen i dagsläget vem som i december kommer att bli vald till Merkels efterträdare som partiledare.

För närvarande ser jag, i linje med andra bedömare, följande huvudkandidater (i alfabetisk ordning):

  • Annegret Kramp-Karrenbauer (CDU:s generalsekreterare)
  • Armin Laschet (ministerpresident i delstaten NordrheinWestfalen/NRW – vägrar dock alltjämt att ställa upp)
  • Friedrich Merz (advokat och styrelseproffs, tidigare gruppledare för CDU/CSU i förbundsdagen)
  • Jens Spahn (hälsominister)

Faktum är att de två förstnämnda kandidaterna står Merkel relativt nära. Samtidigt har dock Laschet upprepade gånger tydligt avvisat eget intresse att kandidera med hänvisning till hans uppdrag i NRW. De två sistnämnda namnen däremot framstår som regelrätta Merkel-opponenter och skulle därför tydligare stå för en (viss) omläggning av CDU:s politiska orientering i mer konservativ riktning.

Ingen ökad instabilitet

Oavsett vem som följer inom CDU efter Merkel förefaller det föga logiskt att i detta skede tala om ökad tysk instabilitet med tänkbara negativa ekonomiska effekter på Tyskland, Sverige och hela EU. Vi vet ju inte ens vem som slutligen tar hem segern.

Mitt enkla svar igenom åren i otaliga intervjuer av det här slaget har alltid varit att det är klokast att se vad nya politiska ledare verkligen kommer att gå för och vilka konkreta målsättningar de prioriterar. Det gäller även i dessa dagar för Tysklands del.

En helt annan fråga är dock hur Merkel-opponenterna Merz och Spahn skulle samarbeta med en förbundskansler Merkel. Merz har redan tydliggjort att han – trots alla historiska konflikter – idag inte ser några särskilda framtida samarbetshinder med Merkel.

Merkel en förbundskansler ”auf Zeit”

Merz vet väl att Merkel numera är en förbundskansler ”auf Zeit”, vars avgång ligger inom synhåll. Merkels framtida inställning gentemot Merz är okänd. Nämnas kan också att Merz som näringslivets favorit alltid positionerat sig som EU-vänlig (och även USA-vänlig). Den ambitiöse kandidaten Spahn sitter för närvarande i alla fall i Merkels regering.

Smidigast skulle nog Merkels samarbete med Annegret Kramp-Karrenbauer (”AKK”) att kunna gestalta sig trots att Kramp-Karrenbauer också har en del mer konservativa värderingar. Hon är allt annan än en ”mini-Merkel” som hon ibland felaktigt kallas. En helt annan fråga är hur samarbetsvilligt de sargade socialdemokraterna kommer att uppträda inom den stora regeringskoalitionen (”Groko”) under 2019.

Icke att förglömma: Troligen väntar något lägre tysk tillväxt kring hörnet. Här handlar det dock med aktuella premisser uteslutande om ett konjunkturcykliskt fenomen och inte om besannade risker efter Merkels reträtt som partiordförande.

Kontaktperson

Hubert Fromlet

Affilierad professor vid Linnéuniversitetet och Senior Advisor till Tysk-Svenska Handelskammaren