Den 7 juni i år skrev jag på denna sida att utvecklingen i Italien framstod som en fortsatt konjunkturrisk för både Tyskland och Sverige. Under tiden har denna risk dessvärre konkretiserats ytterligare.

Vad som i huvudsak har hänt är att Italiens koalitionsregering med sina nationalistiska respektive populistiska partier Lega (ledare: Matteo Salvini, vice premiär- och inrikesminister) och Movimiento Cinque Stelle (M5S, ”Femstjärnerörelsen”, ledare: Luigi di Maio, vice premiär- och ekonomi-/arbets-/socialminister) har lagt fram en relativt expansiv budget för 2019 (-2,4 procent av BNP, tre gånger större underskott än förra regeringens), vilket man vill finansiera med hjälp av så kallade dynamiska effekter, det vill säga högre tillväxt.

2,4 procent är också ett påtagligt underskott i relation till Italiens enormt stora totala statsskuld (något över 130 procent av BNP), den relativt sett näst högsta inom hela EU efter Greklands. EU-kommissionen har redan avvisat det aktuella budgetförslaget men kan egentligen inte göra så mycket åt saken.

Det stora problemet är att Italiens BNP är nästan tio gånger större än Greklands. ”Italy really matters”, som en tysk ekonomiprofessor sade till mig helt nyligen.

Anti-EU-attityd oroar

Vad som framför allt skapar oro på många håll är Matteo Salvinis provocerande anti-EU-attityd (”Jag bryr mig inte om EU.” ”Om några månader kommer Italien och Orban att dominera EU.”). Att han dessutom helst vill lämna EMU är en annan oroväckande ståndpunkt.

Uppenbarligen ser sig Italiens koalitionsregering själv som too big to fail. Skillnaden i jämförelse med tidigare Italienkriser är att det förr i tiden alltid fanns en italiensk samarbetsvilja med Bryssel. Den verkar dock ha fallit bort på senare tid, i vart fall tills vidare. Italiens självvalda isoleringskurs gör det därför inte lätt att få utländska regeringar att ställa upp på eventuellt senare nödvändiga finansiella räddningspaket – och ännu svårare att i nödfall få stöd av opinionen på hemmaplan.

Med en statsskuld på över 130 procent av BNP är det finanspolitiska utgångsläget redan nu allt annat än hoppingivande, speciellt med tanke på att cirka 30 procent av denna enorma skuldsättning har finansierats utanför Italiens gränser.

Med andra ord: Utländska finansmarknader inklusive ECB har en del att säga till om Italiens alarmerande statsfinanser, i vart fall avseende tolkning och reaktioner på Italiens inadekvata finanspolitik. Redan nu ligger skillnaden (spreaden) mellan speciellt trovärdiga tyska och italienska statsobligationer (10 år) på cirka 3 procent.

Tre fundamentala krisorsaker

Italiens ekonomiska svårigheter har framför allt tre orsaker:

• den höga statsskulden
• den alltför vanliga skatteflykten
• landets svaga institutioner (speciellt avseende rättsväsendet och dess administration)

Dessa tre problem kan dock endast bekämpas på sikt, precis som nästan alla institutionella brister. Det fungerar faktiskt inte att alla inhemska svårigheter skylls på EU och utländska intressen. Tyvärr har Italien inte tagit chansen att använda de senaste årens bättre tider för att stärka den potentiella tillväxtkraften.

I vilket mån allvarliga konsekvenser för hela EU och dess konjunktur hotar längre fram återstår att se. Vid en allvarlig tillspetsning av Italiens ekonomiska kris skulle dock EU drabbas hårt – och så även Tyskland och Sverige. En sådan risk är inte längre uteslutande abstrakt, det vill säga inte heller för företagsvärlden.

Hittills har Italien alltid hittat en väg ur sina kriser. Även nu? I varje fall verkar det bli ännu svårare denna gång.

P.S.: Vidare är den bräckliga tyska förbundsregeringen med CDU/CSU och SPD en riskfaktor som kräver ökad analytisk observans. Resultatet från delstatsvalet i Hessen i söndags bekräftar CDU:s och SPD:s kräftgång och därmed också förbundsregeringens – utan för den sakens skull i dagsläget kunna ge ny input i en politisk och ekonomisk Tysklandsanalys. Den stora CDU/CSU/SPD-koalitionen i Berlin står fortfarande på ett bräckligt fundament, liksom numera den globala konjunkturuppgången.