Under den senaste tiden har den svenska strategin för att bekämpa spridningen av coronaviruset fått stor uppmärksamhet i tyska medier. Den svenska linjen kännetecknas av eget ansvar och folkvett (statsminister Stefan Löfvens ord) i umgänge med andra, medan Tyskland infört striktare regler och till och med förbud att umgås mer än två utanför den egna familjen. Ninni Löwgren Tischer, coach i tysk affärskultur på Tysk-Svenska Handelskammaren, berättar varför synsättet skiljer sig mellan länderna.

Tysk-Svenska Handelskammaren: Kan du utveckla varför den svenska linjen upprör så många tyskar?

Ninni Löwgren Tischer: Bilden av Sverige är överlag extremt positiv bland tyskar. Det har myntats begrepp som ”Bullerbü-Syndrom” som ger uttryck för tyskens längtan efter en värld som fortfarande är ”in Ordnung”, ett idealsamhälle där allt är som det ska vara. Därtill kommer beskrivningar om det svenska välfärdsystemet, statistik om ”världens lyckligaste människor” i Norden och självfallet även den svårslagna naturen. Denna bild av en mental tillflyktsort i vardagen krackelerar nu när tysken får en känsla av att Sverige inte verkar ta hand om sina medborgare.

Du är född och uppvuxen i Tyskland och har bott i Sverige i 20 år. Vilka skillnader i våra affärskulturer är tydliga för dig? Och hur visar de sig i tider av kris?

En skillnad som blir tydlig nu i dessa extraordinära tider är att vi i Tyskland på nära håll har upplevt krig, inflation och ett delat land. Vi bär de erfarenheterna i vårt DNA och är därför generellt mer riskmedvetna än svenskar. En förberedelse för ett worst case-scenario blir naturligt likaså en tilltro till detaljerad planering och tydlighet i ledarskap och styrning. Att situationer, så allvarliga som dessa, bara ska kunna lösa sig utan konkreta åtgärder har vi svårt att kunna tänka oss. Det rimmar inte med våra erfarenheter. Vi ser dessutom gärna att en chef eller ledare, även en politisk sådan, tar ett tydligt lead och styr med säker hand och tydliga direktiv genom svåra tider som dessa. Vi blir mer lugna av att få höra vad som gäller, höger eller vänster, svart eller vitt. Kanske eftersom vi är mer vana vid hierarkiska strukturer och motsvarande kommunikationsvägar men även för att vi vill minimera risken att fatta fel beslut själva.