Hubert Fromlet kommenterar för Tysk-Svenska Handelskammaren

Nytt handelsavtal påverkar även Sverige och Tyskland

2020-11-19

Nyligen ingicks frihandelsavtalet ”The Regional Comprehensive Economic Partnership” (RCEP) mellan 15 länder inklusive Kina. Vad betyder detta avtal för europeiska företag? Vår Senior Advisor Hubert Fromlet ger en bakgrundsbild och gör en analys ur ett europeiskt handelsperspektiv.

Sedan flera år tillbaka kände experter till att det pågick frihandelsförhandlingar utanför vårt vanliga geografiska observationsfokus, mer exakt i Sydostasien och Stillahavsområdet. Den 15 november 2020 kom så beskedet något överraskande om ett omfattande avtal med den nya benämningen ”The Regional Comprehensive Economic Partnership” (RCEP) – för övrigt med ett helt annat innehåll än vid den rudimentära starten 2005.

Initialt var det endast fyra mindre Stillahavsländer som bildade grunden till vad som senare kom att kallas Trans-Pacific Partnership (TPP). I slutet av 2008 började också president Bush visa förhandlingsintresse med bland annat Japan, Kanada och Australien i släptåg. Riktigt intressant blev det något senare med Obama som nyetablerad president. Hans administration gav TPP-förhandlingarna gradvis ökad vikt, vilket kring årsskiftet 2015/2016 ledde till en överenskommelse mellan 12 länder med USA och Japan i spetsen – men utan Kina!

Obamas strategi gick ut på att stärka USA:s roll i Stillahavsområdet på bekostnad av Kina vilket var ett taktiskt drag som emellertid gick stick i stäv mot hans efterträdares ”America first”-strategi. Redan tre dagar efter sitt tillträde i januari 2017 övergav president Trump TPP-avtalet, vilket dock fortfarande inte hade godkänts av kongressen. Följaktligen kom TPP aldrig igång. Istället mynnade det ut i ”The Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership” (CPTPP), med verkan från slutet av 2018. Detta ingicks utan Kina som dock anmälde intresse i våras som något senare resulterade i uppkomsten av RCEP – denna gång med Kina.

Kina såg och tog chansen

Denna artikels något långa inledning var nödvändig för att kunna belysa USA:s stora strategimiss och Kinas målmedvetna motreaktion. Trumps felaktiga utträdesbeslut satte genast fart på Kina. Den amerikanske presidentens allt skarpare tonläge gentmot Kina provocerade antagligen den politiska ledningen mer än vad som allmänt antagits i vår del av världen. Samtidigt såg president Xi Jinping genom Trumps övergivande av TPP en möjlighet till ytterligare förstärkning av Sydost- och Ostasien som världens ekonomiska gravitationscentrum – med Kina som huvudaktör och vinnare. Det konkreta resultatet av denna strategi är den färska överenskommelsen om RCEP.

Totalt är det 15 länder som nyligen anslutit sig till RCEP-överenskommelsen: de mångåriga sydostasiatiska ASEAN-samarbetspartnerna Brunei, Filippinerna, Indonesien, Kambodja, Laos, Malaysia, Myanmar, Singapore, Thailand, Vietnam och vad vi kan kalla ”de fyra mogna länderna” bestående av Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland samt maktpolitiskt längst fram stormakten Kina. Totalt står dessa länder för cirka 30 procent av både världens BNP, handel och befolkning. Frihandeln lever uppenbarligen fortfarande! Främst frammanat av Kina kan vi åter se ett multilateralt handelsavtal, vilket teori och forskning alltid har prioriterat.

Osäkerhet kvarstår – men ta RCEP på allvar!

Endast kort tid efter RCEP-överenskommelsen är det givetvis inte möjligt att utvärdera alla tänkbara effekter, framför allt inte på längre sikt. Dessutom har jag alltid varit skeptisk till matematiska beräkningar om kommande utvidgningar av handelsvolymer och tillväxt. Historiska erfarenheter talar för denna slutsats.

Till exempel vet vi inte hur länge RCEP kommer att existera i sin nuvarande utformning. RCEP kan till exempel få nya medlemsländer. Det kan inte ens uteslutas att USA under president Biden kan komma att visa intresse för RCEP. Kanske kommer även Indien framöver att bli RCEP-medlem – trots dagens negativa position i frågan. Då skulle världen få uppleva ett ännu starkare RCEP.

Vidare saknar vi fortfarande en mer exakt tidtabell för de kommande tullsänkningarna. Däremot har jag noterat indikationer från enskilda RCEP-länder som talar om frihandel avseende 90 procent av varorna och 65 procent av tjänsterna för hela avtalsregionen. Det kan dock vara klokt att ta dessa prognosticerade andelar med en rejäl nypa salt. En hel del tullsänkningar ingår redan i befintliga handelsavtal, exempelvis ASEAN. Likväl finns det anledning att ta RCEP på största allvar såväl inom politiken som företagsvärlden.

USA och EU måste tänka om politiskt och ekonomiskt

Trots ovan nämnda osäkerhetsfaktorer ligger slutsatsen nära till hands att främst USA men även EU kommer att utvecklas till förlorarna av den stora kinesiska handelsoffensiven. Den Europeiska unionen måste återigen lära sig att uppträda som en union. Dagens småaktiga interna kontroverser förstärker knappast EU:s anseende hos Kinas politiska ledare. EU bör också höja sin röst betydligt starkare i utrikespolitiska sammanhang. Bättre relationer till USA vore önskvärda samt även ett återupptagande av de nedlagda TTIP-frihandelsförhandlingarna mellan USA och EU.

Framtidsorienterat EU-samarbete bör också ske på många andra fronter. Hit hör bland annat utbildning, forskning, digitalisering med alla möjligheter och risker, tjänster, framtidsorienterade offentliga och privata investeringar av olika slag, covid-19 med mera.

Företag kommer att påverkas

Många företag har redan idag en realistisk syn på Asiens frammarsch i världsekonomin. Det kommer inte att ske friktionsfritt men kan definitivt inte stoppas. Företag av alla storleksklasser bör observera förflyttningen av världens ekonomiska gravitationscentrum till Asien.

I vilken utsträckning dessa viktiga geografiska handels- och produktionsperspektiv med Kina i centrum kommer att beröra det enskilda företaget här hemma kräver kontinuerlig uppföljning av den fortsatta utvecklingen.

Klart är dock att kommande utmaningar håller på att utkristalliseras – senast genom RCEP-avtalets stora räckvidd. Det bör också uppmärksammas att även Japan och Sydkorea är viktiga RCEP-länder som kommer att dra fördel av de planerade framtida tullsänkningarna, vilket betyder att konkurrensen tilltar för de europeiska företagen i stora delar av Asien.

Slutligen bör ännu en gång understrykas att EU som organisation bör göra allt för att förstärka sitt anseende i Asien. Det i sin tur skulle gynna många företag i de 27 medlemsländerna.

Kontakt

Hubert Fromlet

Affilierad professor vid Linnéuniversitetet och Senior Advisor till Tysk-Svenska Handelskammaren