Hubert Fromlet kommenterar för Tysk-Svenska Handelskammaren

Tysklands ekonomi 30 år efter murens fall: framgångar och framtida utmaningar

2019-11-05

”Visserligen var det komplicerat att slå ihop de två tyska staterna och mycket finns alltjämt att göra – men totalt sett handlar det om en enorm prestation”, skriver Tysk-Svenska Handelskammarens Senior Advisor Hubert Fromlet och bjuder på en personlig historisk tillbakablick med anledning av murens fall för 30 år sedan.

DDR:s sista år

Murens fall för 30 år sedan blev en synnerligen speciell upplevelse för mig och en kollega. Den 9 november 1989 befann vi oss till och med i Berlins östra del när det begav sig. Vi såg den världshistoriska händelsen på plats med egna ögon. Muren öppnades sent på kvällen.

Redan tidigt på morgonen den 10 november 1989 var ungdomar på plats som med ilfart sålde med hammare bortslagna murbitar. Själv köpte jag också en liten lila betongbit som fortfarande står i mitt arbetsrum – ett minne från en tid med två tyska stater med två totalt olika politiska och ekonomiska system, Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) i väst och Tyska demokratiska republiken (DDR) i öst.

I Sverige kallades dessa två tyska stater mestadels – inte riktigt korrekt – för Västtyskland och Östtyskland med sina respektive huvudstäder Bonn och (Öst-)Berlin.

Den 3 oktober 1990 förenades de två tyska staterna under namnet Förbundsrepubliken Tyskland med Berlin som ny huvudstad – en världshändelse som jag upplevde vid gränsen utanför Lübeck. Retrospektivt var detta ett klokt beslut, främst drivet och påskyndat av dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl. 

Totalt olika ekonomiska system

De bägge tyska staterna hade diametralt olika ekonomiska system (och givetvis också politiska). Västtyskland präglades av marknadsekonomi, Östtyskland av planekonomi. Västtyska företag var konkurrensutsatta och exporterade till hela världen. Östtyska företag däremot kunde agera konkurrenslöst och hade ett begränsat geografiskt område för sin utrikeshandel.

Östtyskland hade i förväg planerad och koordinerad export till andra socialistländer inom det så kallade Comecon-blocket. Prisflexibilitet förekom inte. Större exportsatsningar behövdes därför inte. Även importen från andra Comecon-länder var i förväg produkt- och landbestämd. Enbart dessa fakta från den östtyska utrikeshandeln ger en klar antydan om den enorma svårigheten att slå ihop de två tyska staterna med sina två olika ekonomiska system.

Förre detta DDR fick således ta över den gamla förbundsrepublikens rättsliga och sociala ordning. Det var dock mycket mer än ovanstående exempel från utrikeshandeln som fick avskaffas, ändras, utvecklas eller reformeras – andra exempel är alla lagar, domstolsväsendet, skolor och universitet, andra offentliga institutioner, management i överlevande och nystartade företag med mera.

Eftersom de fem nya delstaterna Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen, Sachsen-Anhalt, Thüringen och den östra delen av det utvidgade Berlin endast förfogade över socialistiskt och planekonomiskt utbildad arbetskraft flyttade en ansenlig del av den västtyska expertisen dit i utbildningssyfte. Ett gigantiskt arbete väntade dem och den nyutbildade östtyska administrationen.   

Ekonomi i ytterst dåligt skick – sämre än väntat

1988/89 fanns en allmän tro hos analytiker i väst att Östtysklands näringsliv, trots alla problem, låg bäst till bland Comecon-länderna. Och troligen var det så – men ”bäst” framstod som ett ytterst relativt begrepp. Det kan påminnas om att den östtyska produktiviteten i genomsnitt endast uppnådde 30–40 procent av den västtyska nivån.

I syfte att åstadkomma en fungerande omstrukturering av det ineffektiva planekonomiska näringslivet grundades 1990 en offentlig institution med namnet Treuhandanstalt (TA). TA fick som uppgift att sälja de cirka 12 000 statsägda företagen (Volkseigene Betriebe, VEB) till privata händer eller försätta dem i konkurs.

Delvis var det ytterst kostsamt. Trots enorma finansiella stödpengar fick 3 000 företag bomma igen. Det ledde i sin tur till snabbt stigande arbetslöshet i östra Tyskland – en ovälkommen utveckling som ännu idag framkallar viss kritik, främst från de berörda regionerna.

Ekonomins miserabla tillstånd kunde naturligtvis ingen ansvarig politiker acceptera. Behovet av effektiva motåtgärder upptäcktes snabbt. Skatter höjdes och det så kallade solidaritetsbidraget (”Soli”) infördes 1991 för både öst- och västtyskar – i praktiken höjd inkomst- och bolagsskatt för att få igång de nya delstaterna.

Först från 2021 – efter alla dessa år – ska denna särskatt successivt avvecklas: för 90 procent av skattebetalarna tas den bort direkt, för ytterligare 6,5 procent försvinner den år 2024. Resten av ”Soli”-inbetalarna – det vill säga rejäla höginkomsttagare – får leva kvar med sin gamla ”Soli”. Det motsvarar 10–12 miljarder euro årligen och liknar ett litet konjunkturpaket med extra pengar till konsumtion. Liknande skattelättnader kommer också parallellt för små näringsidkare – men med något mindre belopp.

Ett stort problem var också från första början hanteringen av östmarken, en ända fram till slutet oattraktiv och ej konvertibel valuta. Mycket diskussion uppstod 1990 om tidpunkt och omräkningskurs. Penning- och valutareformen kom till sist mycket snabbt redan under sommaren 1990 och därmed före den formella sammanslutningen av de två tyska staterna.

4 000 östtyska mark kunde växlas till kursen 1:1 i västtyska D-mark. För barn gällde något mindre och för pensionärer något mer. Överstigande belopp av östtyska mark kunde växlas – fortfarande mycket gynnsamt – till kursen 2:1. Trots viss initial kritik kom denna monetära reform att genomföras bra och smidigt.

Facit och framtiden

Förhoppningsvis kan ovanstående rader visa att olika tyska regeringar och företag gjort värdefulla insatser för den östtyska ekonomin. Det finns numera många ljuspunkter, men också kvarvarande moln och svåra kommande utmaningar. Många av dessa utmaningar, exempelvis utbildning, digitalisering, pensioner, migration, demografi och regionala obalanser gäller i hög grad för hela Tyskland och inte enbart för landets östra delstater.

Nedan görs ett försök att räkna upp viktiga förändringar och trender sedan murens och järnridåns fall. Det märks också att en hel del utmaningar för Östtysklands vidkommande fortfarande behöver tacklas.

Positiva trender i östra Tyskland sedan 1989/90:

  • generellt stora strukturella förbättringar på många fronter
  • långtgående anpassningsprocess av löner och pensioner
  • attraktivitet för många investerare
  • nya tillväxtcentra såsom Leipzig och Dresden, men även mindre städer
  • under de senaste 15 åren starkt avtagande arbetslöshet
  • BNP per capita och levnadsstandard ungefärligen på EU-genomsnittsnivå

Negativa eller missade trender i östra Tyskland sedan 1989/90:

  • alltför splittrade politiska sympati- och partistrukturer
  • för få Global Players med huvudsäte i östra Tyskland
  • ojämnt utbildad arbetskraft

Speciella utmaningar och mål för östra Tyskland under 2020-talet:

  • reducera regionala obalanser
  • ytterligare synlig förbättring av BNP per capita och levnadsstandard
  • ytterligare förbättringar av infrastrukturen och miljön
  • framtidsorienterad urbanisering
  • fortsatt förbättring av obalanserna på arbetsmarknaden
  • föryngring av arbetskraften efter stor migration till västra Tyskland
  • driva på digitaliseringsinsatser
  • bibehålla eller helst förbättra attraktivitet för (utländska) investerare
  • förtroendeingivande politik på alla nivåer (psykologisk aspekt)
  • höja självförtroende hos delar av befolkningen i östra Tyskland

Ovanstående listor är givetvis inte kompletta. Andra kvarvarande utmaningar finns det gott om. De flesta ligger, som redan antytts, i förbundsregeringens händer. Men delstatsregeringarna bör också åstadkomma fler framtidsorienterade satsningar, speciellt inom utbildning och digitalisering. Företagen och deras humankapital- samt produktutveckling icke att förglömma! 

Många företag från västra Tyskland och även utlandet har gjort viktiga insatser i gamla DDR under de senaste 30 åren. Förhoppningsvis kan de fortfarande existerande gapen mellan Tysklands östra och västra delar slutas mer eller mindre fullständigt under de kommande årtiondena. Så är det redan inom den officiella ekonomiska statistiken med alla gemensamma och sammanslagna tidsserier.

Nu och framöver gäller det att också få människorna i östra och västra Tyskland på en framtidsbana med ännu mer samhörighetskänsla. Positiva bidrag till en sådan utveckling kan och bör komma från olika håll – såväl från politiker, företagare och individer. 

Kontaktperson

Hubert Fromlet

Affilierad professor vid Linnéuniversitetet och Senior Advisor till Tysk-Svenska Handelskammaren