Ett mycket stort antal och omfattande åtgärder har under de senaste dagarna presenterats och förklarats av förbundskansler Angela Merkel och olika ministrar. Det handlar om enorma paket mot spridning av coronasmittan och stödinsatser för att hjälpa coronadrabbade företag och privatpersoner med hjälp av extremt stora kredit-, garanti- och likviditetsramar. Viktiga arbetsmarknadspolitiska nödåtgärder är icke att förglömma! Nyligen har också förbättrade räddningsmöjligheter skapats för småföretagen.

Jag ser det som positivt att den tyska regeringen och förbundsdagen nu tagit över rollen som ledande aktör och ansvarig i kampen mot coronaviruset. Svåra ekonomisk-politiska beslut kommer numera inte längre först och främst styras av hälso- och sjukdomsmyndigheten Robert Koch-Institut (RKI) i Berlin (motsvarighet till Folkhälsomyndigheten i Stockholm). Hittills har dessa myndigheters tolkningsprimat och rekommendationer tagit för mycket direkt ansvar från de politiska beslutsfattarna i både Tyskland och Sverige, främst vad avser det övergripande samhällsansvaret. Det har jag tagit upp tidigare. Samtidigt vill jag inte förminska RKI:s och Hälsomyndighetens viktiga rådgivande funktion.

Det känns uppmuntrande att Sveriges förmodligen främsta empiriskt orienterade forskare i nationalekonomi, Lars Calmfors, nu också företräder uppfattningen att man i Sverige för länge förlitat sig på Folkhälsomyndigheten – trots uppenbarligen otydliga avvägningar mellan hälsa och ekonomi. I tysk media talas det om svenska ”coronaåtgärder light”. Nu borde det vara politikens tur och ansvar att även i Sverige ta över kommandot!

Tysklands ekonomisk-politiska paket – cirka 20 procent av BNP (inklusive garantier)

Nedan görs ett försök att kortfattat strukturera de olika tyska ekonomisk-politiska paketen för coronadrabbade företag och privatpersoner. Påfallande är inte minst att det nu också tillkommit relativt omfattande hjälpinsatser för de minsta företagen, vilka jag efterlyste i förra veckan.

Inom det ekonomisk-politiska området märks sammanfattningsvis två stora hjälppaket:

Det ena för företag med en total volym på 600 miljarder euro, varav

• 400 miljarder i garantier för bankkrediter
• 100 miljarder för KfW-krediter
• 100 miljarder för statligt delägarskap i aktiebolag

Det andra med en total volym på 156 miljarder euro, varav bland annat

• 50 miljarder i subventioner till coronadrabbade fåmans- och enmansföretag
• möjlighet till höjt barnbidrag för coronadrabbade barnfamiljer och andra sociala pengar 
• ytterligare pengar till sjukhus med mera

Dessutom finns ännu större finansiella medel till förfogande än ovan visat – om gjorda insatser senare skulle vara otillräckliga. I praktiken existerar numera ett tyskt ”whatever it takes”. För övrigt kan också Sveriges finansminister upptäcka intressanta detaljer i de tyska räddningspaketen – till och med för coronadrabbade hyresgäster.

Nytt budgetläge – men vad hade alternativet inneburit?

För första gången på sju år kommer Tyskland under 2020 att redovisa ett årligt budgetunderskott – ett rejält sådant, kanske upp till 15-20 procent av BNP. Den hittills eftersträvade ”svarta nollan” – det vill säga ett passera ett helt år utan budgetunderskott – försvinner nu med råge. Till och med den tyska författningens så kallade skuldbroms (”Schuldenbremse”) sätts preliminärt ur funktion, vilket är möjligt vid ett nationellt nödläge. Det ryktas om att det tyska finansministeriet just nu (internt) räknar för 2020 med en BNP-nedgång kring 5 procent. Men även denna siffra är i bästa fall ett huvudscenario.

Allt detta visar tydligt hur allvarligt den tyska koalitionsregeringen och även helheten av Tysklands samarbetsvilliga delstater ser på den aktuella krisen. Detta intryck bekräftas också av planen att få alla ovannämnda nödåtgärder accepterade av förbundsdagen och förbundsrådet redan under innevarande vecka. Det är viktigt att byråkrati framöver kan minimeras för att inte urholka effektiviteten av de stora åtgärdspaketen. Vi får se.

Slutsats: Som synes investeras en tid framöver mycket pengar i Tysklands väldiga coronanödläge. All historisk budgetpolitisk konservatism har satts ur spel. Men hur hade alternativet kunnat se ut – eller fanns det överhuvudtaget något alternativ?