Vart man än kommer utanför Tysklands gränser tar det inte lång tid innan kollegor börjar ropa på tysk finanspolitisk stimulans – allt enligt gammal keynesiansk anda. Keynes har förvisso sina historiska meriter. Hans stora ideologiska motståndare Milton Friedman däremot ville åstadkomma en god konjunktur genom framför allt en permanent stabil utveckling av penningmängden. Friedman sade till mig en gång vid ett möte på Stanford att han visserligen inte tror på Keynes ekonomiska teorier men att Keynes förkärlek för statliga satsningar under lågkonjunkturer alltid kommer att överleva. Så är det ännu idag!

Just nu upplever Tyskland en våg av keynesianska påtryckningar, inte minst med tanke på den relativt snabba nedgången inom tillverkningsindustrin och det tämligen goda statsfinansiella läget som sägs kunna tillåta nya statliga satsningar.

En viss konjunkturdämpning märks också inom andra sektorer men utan att (ännu så länge) framkalla någon större oro. Trots den rätt häftiga sättningen inom tillverkningsindustrin skulle jag snarare vilja prata om en tudelad tysk konjunktur än om en renodlad lågkonjunktur eller recession. Detta trots att en så kallad teknisk recession med två negativa BNP-kvartal i rad numera verkar oundviklig. 

Till och med Internationella Valutafonden (IMF) med blivande ECB-chefen Christine Lagarde i spetsen instämmer med emfas i de konjunkturpolitiska stimulanskraven. Det ger henne förmodligen ingen bra start hos många eller rentav flertalet tyska experter och beslutsfattare. Dessa vill istället framför allt se påtagliga strukturella reformer.

Nu tror jag att kortsiktig finanspolitisk stimulans varken skulle hjälpa tysk BNP-tillväxt särskilt mycket eller snabbt. Dessutom finns det redan skattelättnader för hushållen i storleksordningen 10 miljarder euro för 2020. Även (de icke tyska) finansmarknadernas positiva förväntningar som följd av även fortsättningsvis extremt låga räntor skulle högst sannolikt bara marginellt kunna bidra till en tysk återhämtning.

Tyskland behöver starkare incitamentsstrukturer

Snarare bör hoppet mer kortsiktigt läggas på en konkret planerad acceleration av strukturreformer, främst avseende ekonomins så kallade utbudssida. Med detta menas skapandet av preciserade incitament för företagen att forska, utveckla, investera och nyanställa. För hushållen (konsumenterna) gäller det framför allt att staten (regeringen), arbetsmarknadens parter och hushållen själva kan förnya och modernisera obsoleta förhållnings- och funktionssätt samt institutioner. Det kan exempelvis avse grund- och vidareutbildning, miljömedvetenhet, finansiella kunskaper (”financial literacy”) och byråkrati. Även förbättringar av inkomstbeskattning och jobbsökningsprocesser kan vara relevanta områden för strukturförbättringar.

Vad Tyskland nu behöver är ett starkt strukturförbättringsprogram. Ett sådant skulle till och med kunna framkalla positiva kortsiktiga effekter genom ökad tillförsikt hos företag och hushåll. Psykologiska effekter kan vara viktiga också för den reala ekonomin. Tysklands tillväxtpotential skulle kunna växa eller stabiliseras.

Till saken hör också att den tyska regeringen på senare år varit alltför upptagen med olika icke ekonomiska utmaningar på hemmaplan och framför allt med kriser utanför Tysklands gränser. Tiden för ekonomiska reformer kom att bli alltmer begränsad. Därför är det hög tid att den tyska regeringen snarast fokuserar mer på ekonomins långsiktiga funktionssätt och förutsättningar för tillväxt. Hit hör också bland annat en vettig politisk strategi för områden såsom energiproduktion, infrastruktur, bildning/utbildning, digitalisering och inte minst företagsbeskattning.   

Aktivera strukturpolitiken – 30 år efter murens och järnridåns fall

Visst är den tyska konjunkturen viktig för den svenska och den europeiska ekonomin i sin helhet. Stimulansarsenalen är dock synnerligen begränsad nu när penningpolitiken blivit ett trubbigt instrument och finanspolitikens stimulansramar ter sig begränsade. Därför är det en god idé att aktivera strukturpolitiken nu – 30 år efter murens och järnridåns fall.

Det gäller följaktligen att också företagssektorn ägnar tysk strukturpolitik nödvändigt intresse. Allt handlar inte om räntor och valutor (kronan) och Keynes!