Temperaturen stiger i den tyska valrörelsen, där utgången fortfarande är mycket oviss. Vilka frågor är viktigast för partierna och vad kan vi förvänta oss sett till den framtida näringspolitiken? Senior Advisor Hubert Fromlet kommenterar.

Som jag skrev i min förra valöversikt så finns det fortfarande inga indikationer på entydiga koalitionsalternativ. Klart står dock att Tysklands nästa förbundskansler kommer att ha det svagaste egna väljarstödet i Förbundsrepublikens historia.

Det största partiet efter valet kommer utifrån denna analys att bli det minsta vinnarpartiet sedan 1949 – med en mycket tuffare väg till erforderlig auktoritet än för tidigare blivande förbundskansler. Mot denna bakgrund kan det bli mycket svårt att få den nästa tyska regeringens ekonomiska politik på en någorlunda gemensam linje. Trots all osäkerhet lönar det sig att titta närmare på de regeringsrelevanta partiernas ekonomisk-politiska valprogram. Det gör vi nedan utan att kunna dyka alltför djupt i detaljer.   

De viktigaste linjerna i partiernas ekonomisk-politiska valprogram

CDU/CSU vill ej ha skattehöjningar, detta trots enorma coronabetingade utgiftshöjningar och den alltjämt existerande solidaritetsskatten för högre inkomstskatter efter Tysklands återförening ska avskaffas. Partierna vill därutöver se att ett tak på 25 procent införs för företagsbeskattningen. De sociala avgifterna ska hållas stabilt kring 40 procent, inget höjt tak för den maximala inkomstbeskattningen och den så kallade offentliga skuldbromsen (”Schuldenbremse”) – grundlagsförankrad med normalt endast mycket små tillåtna offentliga budgetunderskott – ska bibehållas. Vidare eftersträvas en återgång till den svarta nollan (”schwarze Null”) som mål för balanserade statsutgifter och en höjd övre gräns för skattefria minijobb från 450 till 550 euro finns också i CDU/CSU:s programlåda, liksom följetongen som heter reducering av byråkratin (”Bürokratieabbau”). Vidare viktiga punkter: miljöskyddet ska främst styras av marknadskrafter och miljöpolitik bör till stor del ske marknadskonformt, inte minst med hjälp av CO2-prissättning. Ingen ytterligare höjning av pensionsåldern är planerad.

SPD framför sitt valprogram via tre övergripande ledord: ”Framtid - Respekt - Europa”; som kompletteras av tre generella mål: ”Klimatskydd - Goda Arbetsvillkor - Rättvisa". Klimatneutralitet till senast 2045 framstår som ett mycket viktigt mål med nya tekniska verktyg för klimatförbättringar som också ska fungera som incitament för arbetstillfällen. Andra punkter är CO2 prissättning för hyresvärdars uppvärmning samt klimatneutralitet för lokala transportmedel. Miljöpolitiken har en europeisk prägel; höjda minimilöner och fler fasta jobb eftersträvas; full fart på offentliga investeringar – men (mer eller mindre) i linje med den ovan beskrivna skuldbromsen utan alltför dogmatisk syn på den svarta nollan. En mer rättvis inkomstbeskattning ska innebära skattesänkningar för mindre bemedlade inkomsttagare, finansierat inte minst genom återinförd förmögenhetsskatt för finansiellt välmående tyskar. Andra viktiga reformområden för de tyska socialdemokraterna är  utbildning, integration, hälsa, stöd till barnfamiljer, boende och digitalisering – utan att valprogrammet för den sakens skull blir särskilt konkret i dessa avseenden. Här finns unionspartiernas och kanslerkandidatens psykologiska akilleshäl. Den ofta oundvikliga vagheten är väljarna numera ganska trötta på.

De Gröna lyfter snabba och ambitiösa miljöförbättringar som det tyngsta ekonomisk-politiska framtidsmålet. Miljöinvesteringar kostar och bidrar givetvis till en särskild börda för den offentliga skuldsättningen, varför en ny förmögenhetsskatt ska komma. Låginkomsttagare ska skattekompenseras för individers egna höjda miljökostnader; slutet av kolproduktionen ska tidigareläggas till 2030 och 100-procentig förnyelsebara energikällor vara i drift redan till år 2035. Omfattande direkta eller indirekta miljöinvesteringar i storleksordningen 50 miljarder euro finns också i valprogrammet – finansieringen möjliggörs av allt att döma också genom en uppluckring av definitionen av skuldbromsen. Lantbruket och offentliga transporter ska ges en miljövänligare utformning med även bättre djurskydd. Digitaliserade och mer effektiva offentliga förvaltningar spelar också en nyckelroll liksom olika anpassningar och moderniseringar i den moderna familjens vardag genom satsningar på utbildning, migration, forskning, digitalisering och minimilöner. Övrig avbyråkratisering samt hälsa ingår också i det stora valprogrammet. Sist men inte minst vill De Gröna också verka för ett starkare EU och Europa (vilket skiljer dem starkt från Die Linke).

Tysklands liberala FDP pläderar öppet för skattesänkningar (bland annat sänkt företagsskatt till 25 procent och slopande av den kommunale företagsskatten) och sänkta inkomstskatter för lägre inkomsttagare står också på agendan. Minskad byråkrati är ett annat primärt mål (förmodligen ännu mer uttalat än vad CDU/CSU, SPD och De Gröna förespråkar) och viktigt är också att bibehålla den så kallade skuldbromsen. En nyckelroll spelar självfallet större och snabbare framsteg på utbildnings- och digitaliseringsfronten och klimatförbättringar eftersträvas främst med hjälp av marknadskonforma lösningar.       

Die Linke föreslår avtalslöner för alla löntagare och den föreslagna minimilönen är den högsta bland rött-grönt-rött. Därtill förespråkar partiet stora offentliga satsningar som åtminstone delvis ska finansieras genom nya eller höjda skatter och avgifter. Fackföreningar ska ges mer makt och privata sociala tjänster kritiseras hårt, vilket syftar till behovet av ett större offentligt tjänsteutbud.

Synpunkter på partiernas näringslivspolitiska alternativ 

CDU/CSU:s ekonomisk-politiska program är relativt näringslivsvänligt. Värnande om sunda statsfinanser gynnar alla medborgare. Avsaknaden av en skattehöjningspolitik kan främja framtidens tillväxt och sysselsättning. I vissa fall kan genomtänkta skattehöjningspengar också vara välbehövliga, exempelvis vid satsningar på hälsa, utbildning och miljö. Mycket handlar om ideologi. Det gäller till exempel frågan om miljöpolitik i huvudsak eller uteslutande bör överlåtas till marknadskrafter, eller om miljöpolitiken till viss del ska styras av statsdirigistiska ingrepp. CDU/CSU eftersträvar en i hög grad marknadskonform miljöpolitik. Sammanfattningsvis framstår CDU/CSU:s valprogram inte riktigt som en ny offensiv start för unionspartierna.             

SPD har uppenbarligen fingranskat Tysklands ekonomiska och sociala utveckling under de senaste åren och tagit upp en hel del trender i det aktuella valprogrammet, speciellt sådana av social och miljöbefrämjande natur. Det vore samtidigt fel att anklaga SPD för äventyrlig finanspolitik. Skuldbromsen verkar dock tillämpas något mindre strikt än vad CDU/CSU uppenbarligen har tänkt sig. I motsats till CDU/CSU har SPD – enligt dagens planer – en tydlig skattehöjningsstrategi. Trots en miljövänlig framtidsprofil märks det emellertid inga speciellt innovativa miljöpolitiska detaljer i SPD:s valprogram. Den sociala profilen framgår däremot tydligare. Sammantaget föredrar kanslerkandidaten Olaf Scholz en SPD-mittenprofil som helt klart går hem hos relativt många tyskar. Tilläggas bör dock att Scholz själv sätt till procent har fler anhängare än hans SPD. Sammanfattningsvis ser SPD:s ekonomiska-politiska valprogram ut som ett försök att nå partiets samtliga ideologiska grupperingar – att helt enkelt hamna med det mesta i mitten, mellan beprövad stabilitet och nytänkande. 

Det tyska miljöpartiet De Gröna sätter helt klart en politik för påskyndade miljöförbättringar i det främsta rummet och skiljer sig genom accelerationstakten väsentligt från de två andra partierna med kanslerambitioner. Mycket av De Grönas planeringspaket finns i en annan form även hos SPD. Skulle dessa två partier verkligen kunna regera med konservativ-liberala FDP, vilket å andra sidan faktiskt fungerar i delstaten Rheinland-Pfalz? Andra alternativ borde finnas kvar för De Gröna efter valet. Oavsett vägval kan partiet få ett stort inflytande på den tyska ekonomin. Stora delar av näringslivet – framför allt mindre och medelstora företag (”Mittelstand”) – befarar för mycket statlig detaljstyrning i miljöpolitiken. Sammanfattningsvis visar De Grönas valprogram på en påtaglig förändringsvilja med miljösatsningar som huvudpelare.

För liberalerna FDP ligger ett samarbete med CDU/CSU närmast till hands – men vilka ytterligare alternativ finns? Det är omöjligt att förutse. FDP-ordföranden Christian Lindner sade efter valet 2017 att det är bättre att inte alls regera än felaktigt. Menar han så här även denna gång? Sammanfattningsvis betyder FDP:s marknadsliberala grundinställning att det inte kan bli lätt att komma överens med ytterligare två koalitionspartners. 

Den enda tänkbara koalitionen som möjligen kan inkludera det tyska vänsterpartiet (”Die Linke”) skulle kunna ledas av SPD och De Gröna (eller tvärtom) – dock har Die Linke i mångt och mycket en annorlunda politisk och ekonomisk grundsyn, som exempelvis tidigare nämnda avtalslöner för alla löntagare och den höga föreslagna minimilönen. Höjda skatter och avgifter aviseras och privata sociala tjänster kritiseras hårt. Sammanfattningsvis innehåller valprogrammet som publicerats av Die Linke en hel del idéer som tangerar både SPD:s och De Grönas sociala reformplaner – men det förekommer också många principiella och ideologiska konfliktytor i ett sådant eventuellt samarbete.

Slutsatser                                        

• Det är ytterst svårt att överhuvudtaget säga någonting konkret om Tysklands framtida ekonomisk-politiska kurs. Som min tidigare analys visar indikerar olika opinionsmätningar just nu ingalunda någon sannolik sammansättning av en framtida tysk koalitionsregering. Hur kommer det mer konservativa, mer statsstyrda eller mer progressiva inflytandet att se ut efter sannolikt rätt sega koalitionsförhandlingar?
• Vissa skiljelinjer kan ändå hittas. FDP och CDU/CSU arbetar tydligast för marknadsekonomiska lösningar och således för en näringslivsvänlig strategi – speciellt avseende klimatpolitiken. Unionspartierna och FDP planerar dessutom relativt konservativt vad gäller finanspolitisk stabilitet och vänder sig inte oväntat mot skattehöjningar – vilka däremot utgör en del av SPD:s valprogram. Jämfört med SPD och De Gröna verkar CDU/CSU ge den tilltänkta moderniseringen av familjepolitiken något mindre prioritet. Både CDU/CSU, SPD och De Gröna presenterar sig medvetet EU-vänligt.
• SPD bemödar sig uppenbart om sin sociala profilering på olika fronter och understryker med emfas sitt engagemang för EU och en målmedveten europeisk utrikespolitik. SPD:s eget ekonomisk-politiska program verkar kunna leva upp till stabila förhållanden i ekonomin. Kritiker ser dock tveksamt på tilltänkta skattehöjningar. Oklart är dock om en framtida koalition med Die Linke skulle kunna medföra förändringar.
• De Grönas valprogram har tveklöst den starkaste miljöpolitiska inriktningen, delvis med dirigistiska inslag. Miljöpolitiken ger De Gröna en särskild profil och hemvist. Här finns kanske de mest synliga skillnaderna mellan de tre stora partierna, även om CDU/CSU och SPD nu också försöker aktivera sig på miljösidan.
• Om inte kraftiga procentuella sympatiförskjutningar sker mellan de olika partierna fram till valdagen – vilket inte kan förutses i dessa dagar – kommer en fundamentalt svagare regering med fler partier och viljor inte kunna undvikas, med den logiska hotbilden om en ekonomisk politik innehållande urvattnade kompromisser och konturer. Till sist är det givetvis avgörande vilka partier som kommer att ingå i nästa regering, och hur de regeringsinterna partipolitiska styrkeförhållandena då ser ut.

Resultatet av det tyska valet angår även Sverige

Utgången av det tyska valet är av stort intresse även i ett svenskt perspektiv. Tyskland är EU:s största ekonomi och dessutom Sveriges största handelspartner. Den framtida tyska ekonomiska politiken är dessutom genom olika spridningseffekter också viktig för tillväxten i övriga EU-länder och därmed indirekt för den svenska exportpotentialen till hela Europa.

Icke att förglömma att den framtida tyska regeringen också kommer att ha ett stort inflytande på EU:s utrikespolitik och således också på Sveriges, inte minst gentemot Kina. Som synnerligen viktigt framstår att den nya tyska regeringen inom ramarna för EU:s handelspolitiska primat kan argumentera och verka kraftfullt mot den alltjämt hotfulla globala protektionismen.

För att svenska exportföretag ska gynnas av en strukturellt förbättrad marknadstillväxt i Europa, bör inte minst tysk ekonomisk politik framöver åstadkomma mer och påskyndad beslutsamhet – även här för att stärka EU:s position i den globala konkurrensen.

Därför angår den kommande tyska regeringens ekonomiska politik definitivt också Sverige!

Detta är artikel nummer tretton i en artikelserie av Hubert Fromlet inför det tyska valet som äger rum 26 september.