Med mindre än en månad kvar till det tyska valet skruvas nu tonläget upp och partierna gör vad de kan för att vinna röster. Men vilka mindre lyckade insatser ligger till grund för det rådande läget? Och varför är valutgången fortsatt mycket oviss? Senior Advisor Hubert Fromlet kommenterar.

Sommaren 2021 – relativt kort tid före det tyska valet till förbundsdagen den 26 september – kom att bli politiskt oroligare än förväntat, delvis som följd av en del snedsteg eller felbedömningar av ledande representanter för de just nu tre största partierna – inklusive några ministrar. Till och med de två kanslerkandidaterna Armin Laschet (CDU/CSU) och Annalena Baerbock (De Gröna) stod för mindre lyckade uppträdanden.

Fram till för några dagar sedan innehöll partiernas valprogram och debatten kring dessa allt annat än glöd eller hetta. Alltför mycket ”status quo-positionering” eller alltför begränsad konkretisering av viktiga framtidsfrågor har framkallat en viss tillnyktring och besvikelse hos många väljare.

Nedgång för de i våras två största partierna

Sedan några dagar tillbaka märks dock att slutspurten har inletts. Fler intervjuer och diskussioner äger rum men fortfarande saknar jag substans och konkretisering i många politikersvar – vilket också många väljare verkar göra.

Mot den sistnämnda bakgrunden förvånar det föga att sommarens kräftgång för CDU/CSU och det tyska miljöpartiet De Gröna fortsatte ända fram till skrivande stund. Man kan undra varför. Klart är att Armin Laschets potential som målmedveten förbundskansler alltmer ifrågasatts under sommarmånaderna. Inte blev det bättre när den bayerska CSU-chefen och tidigare konkurrenten om förbundskanslerposten Markus Söder vid några tillfällen gav sig på Laschets och CDU:s otillräckliga energi så pass nära valet. Söder klargjorde tydligt att han hade varit en bättre kanslerkandidat än Laschet – i linje med många väljares åsikt.

Klart torde också vara att De Grönas förbundskanslerkandidat Annalena Baerbock sedan början av sommaren tyngts av plagiatanklagelser och skönmålat CV. Hennes ofta påtalade goda bedömningsförmåga fick sig uppenbarligen en rejäl törn. Snabbt uppkom också teorin att Annelena Baerbocks tidigare gröna konkurrent om jobbet som förbundskansler, Robert Habeck, hade varit den mer kompetenta gröna kandidaten.

Allt detta skadade troligen De Gröna. Likväl är det min uppfattning att De Grönas chans att återvinna röster fram till den 26 september antagligen framstår som något större än för unionspartierna. Särskilt osäkert är härvidlag det stora antalet väljare som ännu inte bestämt vilket parti de ska lägga sin röst på.

SPD knappar in ordentligt

Vissa röster har på sistone – måhända något bitskt – hävdat att Socialdemokraterna, som under de senaste veckorna vunnit ny terräng, endast behövde avvakta CDU:s och De Grönas missöden eller klavertramp. Det kan ligga något i det men det kvarstår som ett påstående. Konstateras kan dock att SPD under sommaren tydligt gått förbi De Gröna – mycket tack vare kanslerkandidaten och nuvarande finansministern Olaf Scholz.

Många tyskar anser att Scholz med sitt lugn gör det mest statsmannaaktiga intrycket av de tre kanslerkandidaterna. Det kan ge honom ytterligare några procentenheter fram till valdagen. Men även Scholz visitkort är inte helt fläckfritt efter några finansskandaler i hans nätverk – givetvis utan att han själv varit involverad i de kriminella handlingarna. Dessa svårbegripliga skattebrottsärenden har nog inte nått fram till en bredare väljarpublik.

Mer svårtacklad för Scholz blir möjligen det långsamma agerandet av SPD-utrikesministern Heiko Maas i samband med tillspetsningen i Kabul. I skrivande stund kan inte bedömas i vilken mån utrikesministerns alltför sena agerande kan komma att bli en belastning för SPD och även för Scholz själv.

Glöm inte liberalerna!

Det förvånar något att liberalernas (FDP) anmärkningsvärda uppgång under de gångna veckorna rönt relativt begränsat intresse, framför allt utanför Tysklands gränser. FDP har för närvarande till och med fler sympatisörer än högerpartiet AfD. Det senare partiet fortsätter att ligga stabilt över 10 procent – men något under FDP:s 12–13 procent. Med detta uppsving i bagaget kan FDP komma att spela en viktig roll i regeringsbildningen – precis som FDP gjorde under stora delar av efterkrigstiden.

Noteras kan härvidlag att FDP år 2013 inte ens klarade språnget in i den tyska förbundsdagen. Återhämtningen för FDP startade med den nya talföra ordföranden Christian Lindner. Han leder det mitten- och i vissa sammanhang något högerorienterade FDP sedan december 2013, från en tidpunkt när FDP inte ens hade klarat den tyska 5-procentiga spärren för ett parlamentsinträde. Redan vid förbundsvalet 2017 lyckades dock FDP med sin näringslivsvänlige och principfaste chef Lindner kämpa sig tillbaka till ansenliga 10,7 procent. Under 2021 års sommarmånader avancerade FDP ytterligare en bit.

Bägge ytterlighetspartier på höger- och vänstersidan, AfD och Die Linke, torde komma tillbaka även till nästa förbundsdag. Båda partierna håller sig sedan början av supervalåret 2021 stabilt på 10–11 respektive 7 procent. Tilläggas bör att Die Linke skulle kunna ingå som juniorpartner i en eventuellt möjlig röd-grön-röd koalition, medan inget parti verkar vilja regera med AfD.

Svår koalitionsbildning

Det fanns tider i våras när tre olika regeringskoalitioner föreföll realistiska. Nu indikerar de aktuella väljarbarometrarna – om de ungefärligen håller sig stabilt i ytterligare fyra veckor – till och med färre realistiska koalitionsalternativ. Stor kompromissvilja torde behövas under hösten.

Aktuell opinionsmätning (enligt INSA, den 24 augusti 2021)

Teoretiska koalitionsalternativ (exkl AfD) enligt mätningen från den 24 aug (INSA)   

1. Relativt logiska eller givna koalitioner:                                                                    

Inga givna exempel! Litet intresse från SPD:s sida att åter regera med CDU; inget intresse från CDU och FDP att regera med Die Linke.         

2. Genomförbara, men av involverade partier ej primärt eftersträvade koalitioner:

CDU/CSU - SPD - FDP = 375                                                                                     

CDU/CSU - SPD - De Gröna - (FDP) = 400 (483)      

3. Eftersträvade/troligen acceptabla men just nu ej (helt) uppnåeliga koalitioner:

CDU/CSU - De Gröna - FDP = 337

SPD - De Gröna - FDP  (som i Rheinland-Pfalz) = 337   

SPD - De Gröna - Die Linke = 324

Slutsats: Just nu råder en allt tuffare dragkamp mellan samtliga partier. Därför kan det fortfarande bli väl synliga eller rentav avgörande procentuella förändringar även inom de närmaste veckorna. En koalitionsregering med minst tre partier förefaller sannolik – möjligtvis återigen med både CDU/CSU och SPD. Aktuellt finns siffertekniskt ingen annan möjlighet än en trepartiregering.                                                              

Med vetskap om detta komplicerade utgångsläge blir det ännu mer spännande att följa slutspurten i det tyska valet. Resultatet kommer också att påverka Sverige och svenska företag. EU och Sverige behöver en stark och framtidsorienterad tysk regering – med andra ord en acceleration av reformpolitiken. Denna spelar även en viktig roll för Sveriges framtida affärspotential med Europas största ekonomi.

Detta är artikel nummer tolv i en artikelserie av Hubert Fromlet inför det tyska valet som äger rum 26 september.