Coronaviruset sprids nu också i Sverige på ett klart oroväckande sätt. Likväl råder enligt min uppfattning fortfarande ett påfallande lugn bland svenska virusforskare, debattörer och människor som rör sig på gator och torg. Man kan fråga sig i vilken mån Folkhälsomyndigheten fortfarande bör framstå som vägledande och ej Sveriges regering och riksdag.

Politiken följer i stort sett fortfarande Folkhälsomyndighetens tolkningar och rekommendationer. Folkhälsomyndighetens tolkningsföreträde bedömer jag nu som felaktig. Sverige behöver ett tydligt politiskt ledarskap i kampen mot coronaviruset. Allt svårare avvägningar kräver alltmer politiskt mod och ansvarstagande. Det politiska ledarskapet bör likväl innebära ett fortsatt nära samarbete med Folkhälsomyndigheten.

Tysklands regering och delstater har tagit initiativet

Tyskland vaknade rejält för några veckor sedan när förbundskansler Angela Merkel och hälsominister Jens Spahn tog över kommandot i bekämpningen av coronaviruset – de facto från det renommerade och vägledande folkhälsoorganet Robert Koch Institut (RKI). Detta skedde utan att den tyska regeringen på något sätt ifrågasatte RKI:s kompetens vid överlämningen av stafettpinnen.

Nu är det dags för Sverige att agera på ett liknande sätt! Regering och riksdag bör ta sitt viktiga ansvar att stå för alla svåra avvägningar mellan optimal folkhälsa och samhällets totala funktion, den ekonomiska och sociala utvecklingen inräknad.

I Tyskland har man på bara två veckor genom effektiv och tydlig politisk ekonomistyrning kommit en bra bit på väg – både avseende enmansföretag, andra mindre företag och även stora företags finanser. Tidigare tyska budgetrestriktioner – även sådana med förankring i författningen – är på väg att temporärt överges i syfte att frigöra nästintill obegränsade finansiella resurser.

Omfattande tyska garantiramar för företag

Generellt avser de tyska krispaketen i huvudsak stora garantiramar för bankkrediter, andra typer av krediter, uppluckrade skatteregler, temporärt statligt förvärv av bolagsaktier och olika insatser på arbetsmarknaden. Sammantaget uppnås en åtgärdsvolym på hittills cirka 700 miljarder euro inklusive bankgarantier, möjligheten till rejäla likviditetstillskott tillkommer. Förhoppningsvis kan onödig byråkrati undvikas.

I det svenska finansdepartementets olika presentationer förklaras Sveriges mer begränsade relativa satsningar på företagssektorn i första hand med större tyska statliga garantiramar för bankkrediter – upp till 90 procent av kreditsumman jämfört med 70 procent i Sverige och Tysklands stora fond för statliga aktieförvärv i nödlidande aktiebolag i storleksordningen 100 miljarder euro. Den svenska regeringen verkar härvidlag förbise att det är just generösa löften eller pengar till dessa ändamål som behövs och att det inte handlar om tyska utsvävningar. Jag kan dock tänka mig att dylika företagsrelaterade coronapengar snart kommer lanseras även i Sverige.

Stora summor till statliga delägarskap i aktiebolag som blöder

På en mer detaljerad nivå märks också 50 miljarder euro i rena subventioner utan återbetalningsskyldighet till coronadrabbade småföretag, 100 miljarder till statligt delägarskap i drabbade aktiebolag, möjlighet till höjda barnbidrag till coronadrabbade föräldrar. Bättre skydd för coronapåverkade privata hyresgäster med mera tillkommer exempelvis. Det kan vara psykologiskt klokt att ge särskilt finansiellt stöd också till coronadrabbade privatpersoner utöver själva kompensationspengarna för arbetstidsförkortning och mjukare villkor för a-kassan. Den tyska budgeten för sociala förbättringar är mycket omfattande. Sverige borde kunna åstadkomma ännu mer även i sociala avseende.

Slutsats: Titta på Tyskland!

Slutsatsen av ovannämnda resonemang är att Sveriges regering och riksdag snarast bör ta över ledarskapet i den konkreta kampen mot coronaviruset och dess förödande konsekvenser. Det krävs ännu mer kraftfull praktisk handling på många fronter – även den ekonomiska. Med detta vill jag inte förminska den svenska regeringens senaste krispaketen för till exempel småföretag och kommunerna. De var mycket välkomna och nödvändiga. Dock är ambitionsnivån på många fronter fortfarande för låg.

Det kan löna sig att titta noggrant på de ännu mer omfattande tyska ekonomiska krispaketen, vilka hittills mer eller mindre förbisetts av svenska media. En och annan negligerad god idé och åtgärd i vårt södra grannland skulle fortfarande kunna hämtas till Sverige. Högre procentuella garantiramar för både mindre och större företag, direkta finansiella subventioner - ej krediter - till drabbade småföretag med upp till 10 anställda med dessutom små chanser till bankkrediter överhuvudtaget samt skattefria särskilda löneökningar för hårt arbetande människor inom speciellt utsatta yrkesområden utgör tre konkreta exempel.

Men även Tyskland kommer att behöva ställa upp med fler insatser till coronadrabbade människor och företag!

Ett större politiskt agerande behövs tveklöst – i både Tyskland och Sverige.