Det råder stor osäkerhet kring utvecklingen av den tyska ekonomin under det nya året och också längre fram. Vi ser ovanligt många faktorer med synnerligen starkt varierande prognosförutsättningar och olika scenarier, både globalt och på hemmaplan, skriver Hubert Fromlet.

Många områden berörs, som industrin och tjänstesektorn (BNP-tillväxten), inflationen, finans- och fastighetsmarknader och valutautvecklingen. Dock finns det finns knappast någon faktor i den tyska ekonomin som, åtminstone i dagsläget, lika komplext präglas av osäkra prognosparametrar än förutsättningarna för de kommande tyska lönerörelserna. 

Faktorer med potentiell effekt på lönebildningen

Låt oss i detta sammanhang titta på fem övergripande faktorer med direkt eller indirekt inverkan på den tyska lönebildningen (här bortsett från den trendmässigt svaga produktivitetsutvecklingen). Dessa är:

• konjunkturen  
• inflationen
• arbetsmarknaden
• pandemin
• miljöpolitiken

Konjunkturens roll: Speciellt intressant ter sig sambandet mellan konjunkturen och inflationen och i slutändan löneutvecklingen. Konjunkturen bör delas upp i den internationella och den inhemska konjunkturen. Ju starkare konjunktur desto större det tänkbara inflationstrycket, inte minst mot bakgrund av i ett sådant läge mer köpbenägna konsumenter. Oacceptabel hög inflation leder dock till sist till konjunkturdämpande räntehöjningar, vilka enligt läroboken med viss fördröjning i sin tur medför lägre inflation.

Detta gäller allt annat lika (ceteris paribus). Men i den globala verkligheten finns i dessa dagar inflationshöjande faktorer, vilka penningpolitiken inte kan komma åt såsom alla globala kapacitets- och produktionsbrister avseende råvaror, halvfabrikat och transporttjänster. Prognosmakare räknar allmänt med lättnader på denna obehagliga mikroekonomiska problemfront fram till sommaren – men ingen kan säga detta med större säkerhet.

"Just nu upplever Tyskland den högsta inflationen på närmare 30 år."

Andra potentiella exempel på globala konjunkturrisker under 2022 är existerande och eventuellt tilltagande geopolitiska spänningar och möjligen det amerikanska kongressvalet i höst. Även sprickande finansbubblor kan påverka konjunkturen i vissa länder och i värsta fall framkalla negativa förmögenhetseffekter med minskat konsumtionsintresse och inflationstryck.

Inflationens roll: Som beskrivits ovan kan förändrade konjunkturtrender i sin tur påverka inflationen och därmed fackföreningarnas lönekrav. För den tyska fackföreningsrörelsen fungerar högst sannolikt inflationsutsikterna som det viktigaste enskilda riktmärket vid de kommande löneförhandlingarna. Just nu upplever Tyskland den högsta inflationen på närmare 30 år.

Det är med andra ord märkbart positiva reallöner, det vill säga nominella löner minus inflation, som framöver torde hamna högst upp på listan med fackens förhandlingsmål.

Ännu så länge verkar fackföreningssidan utgå ifrån en cirka 2,5-procentig genomsnittlig inflation under 2022 – en bedömning som ganska väsentligt underskrider den senaste faktiska inflationssiffran (december 2021: 5,2 procent jämfört med december 2020) och således också många ekonomers inflationsprognoser för innevarande år.

Mot denna bakgrund verkar det fortfarande fullt möjligt att de tyska fackföreningarna kommer att höja dagens relativt försiktiga inflationsantaganden en aning med lätt inverkan på de ännu inte preciserade lönekraven i de kommande avtalsförhandlingarna. Ytterst erfordras ett ställningstagande om inflationsuppgången fram till utvärderingsdagen i första hand bedöms som temporär eller (delvis) av mer bestående karaktär.

Mer exakt innebär detta att inflationsläget strax före igångsättningen av ett fackförbunds löneförhandling kommer att avgöra de nominella lönekraven – hela tiden med fokus på det härav följande målet om den från fackets sida eftersträvade reala löneutvecklingen. Därför är det bra att veta när de olika fackförbundens för närvarande gällande avtal löper ut. Totalt berörs 10 miljoner löntagare (här den kompletta listan). Som speciellt intressant förefaller under 2022 dessa avtalsområden och tidpunkter för uppsägning:

Jan 2022:               försäkring                                     (170 000 sysselsatta)

Mars 2022:             kemi                                             (581 000 sysselsatta)

September 2022:    metall och elektro                        (3 813 000 sysselsatta)

December 2022:     förbunds- och kommunal nivå     (2 712 000 sysselsatta)

December 2022      sektorn inhyrd personal               (835 000 sysselsatta)

Någon välgrundad prognos för framtida avtalsperioders löptider är således ännu omöjlig att fastställa. Efter sommaren vet vi (förmodligen) mer.  

Känt är däremot redan nu att fortsatt höjda minimilöner är på väg – enligt arbets-och socialminister Hubertus Heil till lagens övre gräns på 12 Euro helst redan i år (jämfört med nuvarande 9,82 Euro). Omkring hälften av Tysklands företag tillämpar minimilöner.

Arbetsmarknadens roll: Givetvis påverkar också utvecklingen på själva arbetsmarknaden de kommande löneförhandlingarna men av allt att döma inte lika mycket som i den första förhandlingsrundan efter pandemins utbrott (se också nästa punkt). Som ovan skissat kommer facket i nästa avtalsrörelse först och främst fokusera på reallöneutvecklingen.

Till saken hör också att den tyska arbetsmarknaden i en konjunkturell analys fått en rätt gynnsam utveckling under det gångna året. Däremot förstärks i sin tur redan nu av en del strukturella utmaningar – framför allt bristen på utbildad arbetskraft (”Fachkräftemängel”). Konkret information om detta besvärliga och tillväxthämmande fenomen tas fram två gånger per år av KfW-banken/ifo-institutet.

KfW:s och ifo:s senaste undersökning från oktober pekade på den högsta siffran för ”Fachkräftemangel” sedan återföreningen. 43 procent av de tillfrågade företagen såg dylika problem – 37 procent inom tillverkningsindustrin och 48 procent av tjänsteföretagen. Detta problem är ingalunda av tillfällig natur utan kommer att hålla i sig i många år framöver.

"För att kunna bemöta denna utmaning saknas fortfarande en genomtänkt politisk strategi."

Till detta kommer Tysklands demografiska förändring med en allt större befolkningsandel pensionärer under de kommande två årtiondena och således också ett tilltagande löneökningstryck från denna utbudssida. Också för att kunna bemöta denna utmaning saknas fortfarande en genomtänkt politisk strategi. Ekonomi- och klimatminister Robert Habeck (De Gröna) har dock i dagarna antytt att Tyskland framöver behöver en storskalig arbetsmarknadsorienterad immigrationspolitik.

Arbetsmarknadsexperter ser redan nu vissa lönepåverkande effekter från Tysklands ”Fachkräftemangel” och den begynnande nya demografitrenden. Tysklands potentiella BNP-tillväxt kan fram till 2030 sjunka från dagens knappt 1 ½ procent till blygsamma 1 procent om den nya regeringen inte snart börjar tackla dessa två tillväxthämmande trender. 

Pandemins roll: Även pandemin kan ha en viss inverkan på de kommande tyska avtalsrörelserna – via tillväxten/inflationstrycket i ekonomin och en tänkbar begränsning av det tillgängliga arbetskraftsutbudet.

Miljö- och energipolitikens roll: Det diskuteras en hel del bland tyska ekonomer i vad mån kommande miljövänliga omställningar kommer att framkalla mer än tillfälliga inflationshöjningar, speciellt mot bakgrund av övergången från fossila energikällor till grönare och dyrare energiproduktion.

Reallöneökningar att vänta 

Det finns en lång rad lönepåverkande faktorer som står och väger och därför fortfarande kan påverka kommande tyska avtalsrörelser åt endera hållet.

Sammantaget förefaller dock fackföreningsrörelsens eftersträvade mål om en acceptabel reallöneökning dra det längsta strået och därför leda till väl synliga nominella löneökningar i kommande avtal, inte minst med tanke på den realistiska risken att inflationstrycket inte (helt) kommer att röra sig tillbaka till historiskt ”normala” nivåer. En sådan bedömning kan i första hand förklaras med ännu så länge rätt begränsade, men redan nu tydligt existerande, strukturella arbetskraftbrister (”Fachkräftemangel”) plus den begynnande demografiska omvälvningen, vilken kan fortgå i 20 år.

Icke att förglömma: Också den klart och tydligt deklarerade gröna(re) energiproduktionen beräknas på många håll höja inflationen under en längre tid framöver. Här öppnas möjligen en framtida målkonflikt mellan fackliga och gröna intressen – och med inverkan även på den nya tyska koalitionsregeringen.