Sex månader med Scholz – inget blev som väntat

2022-06-02

Den 8 december 2021 valde förbundsdagen socialdemokraten Olaf Scholz till ny tysk förbundskansler. Efter regeringsdeklarationen var förhoppningarna stora om en regering som skulle visa framstegsvilja och handlingskraft. Men allt blev annorlunda. Hubert Fromlet tolkar och sammanfattar de oväntade och förändrade inslagen i tysk politik och ekonomi under de senaste månaderna.

Scholz tog över efter kanslerikonen Angela Merkel (CDU) och bildade regering tillsammans med miljöpartiet ”De gröna” och liberalerna FDP. De kanske tre viktigaste ministerposterna gick till vicekansler Robert Habeck (ekonomi- och klimatminister, De gröna), Annalena Baerbock (utrikesminister, De gröna) och Christian Lindner (finansminister, FDP).

Men för alla i den nya tyska regeringen blev mycket annorlunda än vad man hade trott och hoppats på vid regeringsdeklarationen en vecka efter kanslervalet. Scholz poängterade initialt med emfas att han vill leda en framstegsregering. Det kan det visserligen fortfarande bli. Starten fick dock ett helt annat innehåll – av kända skäl och därför med ganska begränsade reformtankar och åtgärder.

Från corona till Ukraina

Det verkar numera nästan bortglömt att Olof Scholz inledde sin regeringsdeklaration med den svåra kampen mot coronaviruset och slutsatsen att viruset skulle besegras. Idag är corona knappt något ämne längre i den tyska regeringen – möjligen bortsett från hos den outtröttlige hälsoministern Karl Lauterbach, som försöker ge regeringen, parlamentsledamöterna och Tysklands befolkning ett visst mått av förebyggande insikt och styrka till hösten med bland utvidgat vaccinutbud mot corona. Han har också agerat tidigt mot eventuella risker från spridningen av apkoppor.  

"Istället för corona är det nu kriget i Ukraina som nästan helt dominerar förbundskanslerns och en rad viktiga ministers planering och agenda."

Istället för corona är det nu kriget i Ukraina som nästan helt dominerar förbundskanslerns och en rad viktiga ministers planering och agenda. Detta förvånar föga och får också mycket stark uppbackning av befolkningen och flertalet politiska partier – detta trots att förbundskansler Olaf Scholz utsätts för en del kritik på grund av hans ofta något avvaktande ställningstaganden avseende Ukraina-kriget (dock med en tydligare positionering den 1 juni – det återstår att se om det är tillfälligt eller en ny strategi). Inte minst hans socialdemokratiska försvarsminister Christine Lambrecht har också råkat ut för omfattande kritik.

Koalitionens stora vinnare är så här långt miljöpartiet De gröna med   ekonomi- och de facto energiminister Robert Habeck och den empatiska utrikesministern Annalena Baerbock i spetsen. Deras popularitet har påtagligt gynnat De gröna som parti, även i de senaste delstatsvalen – något som finansminister Christian Lindner (FDP) däremot inte alls lyckats med. Habeck hyllas speciellt för sin pragmatism i energipolitiken och Baerbock för sin tydliga positionering mot Ryssland och empati gentemot Ukraina.

FDP:s motgångar har sannolikt ett flertal orsaker. För det första kan Lindner personligen och hans finansdepartement innehållsmässigt inte konkurrera med Habecks och Baerbocks gröna och solidariska hjärtefrågor. För det andra leder de övriga FDP-ministrarna olika departement som för närvarande knappast hamnar i rampljuset (Marco Buschmann, justitieminister; Volker Wissing, transport- och digitaliseringsminister; Bettina Stark-Watzinger, utbildningsminister). För det tredje har Lindner tappat en del förtroende hos FDP:s innersta sympatisörkretsar, vilka traditionellt uppfattat liberalerna som en garant för finanspolitisk stabilitet med budgetdisciplin.

Istället för att nästa år återgå till den s k skuldbromsen har – rätt eller fel – det nu även tillkommit ytterligare 100 miljarder euro för stigande satsningar på försvaret och 40 miljarder till hushållen som kompensation för de kraftigt ökade energikostnaderna. Många traditionella FDP-väljare faller dylika stödpengar principiellt inte alls i smaken.     

Hur står det till med alla planerade reformer?

"Kriget i Ukraina har medfört att en hel del planerade reformer inte kommit igång, medan andra påbörjats snabbare än väntat."

Kriget i Ukraina har medfört att en hel del planerade reformer inte kommit igång, medan andra påbörjats snabbare än väntat. Till de senare hör den påskyndade moderniseringen och upprustningen av det under lång tid försummade försvaret. Även den snabbt påbörjade omläggningen av energiimporten och det minskade beroendet av Ryssland var säkerligen inte planerade i mitten av december.

Hur man än vrider och vänder på regeringens hittillsvarande facit så är nästan hela resultatlistan kopplad till konkreta reaktioner på kriget i Ukraina. Moderniseringen av försvaret (”Bundeswehr”) syftar säkerligen till strukturella och länge efterlysta förbättringar. Alla nödåtgärder till tyska hushåll och Ukraina är främst av akut natur och mindre strukturellt betingade. Även den nye CDU-ledaren Friedrich Merz blev involverad i viktiga regeringsbeslut, speciellt på försvarssidan.  

Sociala hänsyn som aviserades i förbundskanslerns regeringsdeklaration tillämpades rent praktiskt redan i början av den nya mandatperioden. Men inte som man hade tänkt sig i december. Å andra sidan kräver den påtvingade partiella omläggningen av energipolitiken vissa (temporära) inskränkningar av regeringsdeklarationens miljöambitioner.

Sammantaget har kriget i Ukraina uppenbart förändrat den nya tyska regeringens tilltänkta agenda fram till sommaren 2022 – tyvärr också på bekostnad av miljöpolitiken. Vidare kommer det för hela EU ytterst dyra Ukrainakriget av allt att döma även under 2023 att leda till förlängd mjuk tillämpning av EU-ländernas skuldkriterier, sannolikt likaså i Tyskland, trots den ovan nämnda skuldbromsen. Finansminister Lindner ville ursprungligen återgå till denna striktare finanspolitik redan i planeringen for nästa budgetår men tvingas förmodligen senarelägga sina tidigare ambitiösa planer.

Vad tycker den tyska befolkningen?

Kvalitativt tillförlitliga politiska opinionsundersökningar utgör en viktig hörnsten i varje demokrati. I Tyskland finns det ett flertal sådana opinionsinstitut. Personligen lutar jag – som applicerat i nedanstående tabell – åt välkända Forschungsgruppe Wahlen.  

Enligt deras undersökning som publicerades som majbarometer den 20 maj hade fördelningen av Tysklands partisympatier följande utseende (i procent):

                                            20 maj 2022             26 september 2021 (valdag)

SPD (socialdemokrater)        22                                           26

De Gröna                                 24                                          15

FDP (liberaler)                         7                                          11          

= Regering                               53                                          52  

 

CDU (konservativa)              26                                         19   

AfD (höger)                            10                                         10

Die Linke (vänster)                  4                                           4,9  (spärrminoritet = 5 procent)

Man kan utöver ovanstående tabell också se på popularitetsrankningen med Habeck och Baerbock i topp och förbundskansler Scholz på tredje plats. Den nya CDU-ordföranden Friedrich Merz ligger sjua.

Klart är att miljöpartiet De gröna anses att hittills ha lyckats bäst med regeringsarbetet, inte minst tack vare toppledarna Habeck och Baerbock. Socialdemokraterna verkar ha förlorat på förbundskansler Scholz (hittills) något avvaktande attityd och försvarsminister Christine Lambrechts – som kritikerna menar – något ostrukturerade arbetssätt.

Ekonomin – arbetsmarknaden som stor ljuspunkt

Ekonomi är just nu inte i fokus för den internationella Tysklandsanalysen – i motsats till Tysklands försvars- och energipolitik samt leveranser av tunga vapen till Ukraina. Som Tysklands starkaste kort framstår helt klart arbetsmarknaden (april 4,9 procent – en konjunkturcykliskt dock vanligen sen indikator. Inflationen är det största problemet, med källor till stigande priser mestadels utanför Tyskland (ECB:s penningpolitik, Ryssland, leveranskedjor). BNP steg fortfarande med 0,2 procent under första kvartalet i år jämfört med sista kvartalet 2021. Andra kvartalet kan dock ge ett lätt minus, inte minst med tanke på den senast mycket svaga detaljhandeln. Vidare kommer troligen en ECB-räntehöjning i sommar. Det är nog en myt att tro att enbart den inhemska efterfrågan med dagens förutsättningar framöver klarar att dra Tyskland ur den alltjämt milda konjunktursvackan. Vad som behövs är speciellt lugnande positiva signaler från den just nu brett drabbade internationella arenan, inte minst av psykologiska skäl.   

Kontakt

Hubert Fromlet

Affilierad professor vid Linnéuniversitetet och Senior Advisor till Tysk-Svenska Handelskammaren