När det gäller vår tids ödesfrågor är det inte längre möjligt för politiker, företag och privatpersoner att blunda för komplicerade vägval. Det vore ödesdigert att utgå ifrån den vanligtvis prioriterade attityden att ”allt kommer ordna sig”, skriver Hubert Fromlet, seniorrådgivare till Tysk-Svenska Handelskammaren.

De närmaste åren kommer att kräva svåra vägval i många länders ekonomiska politik, så också i Tyskland. Politiker kan inte längre kringgå komplicerade politiska vägval. Det gäller också företag och privatpersoner, väljare inkluderade. Det vore fel att framöver utgå ifrån den vanligtvis prioriterade attityden att ”allt kommer ordna sig”. Framför allt bör klimatskydd och ekonomi – eller tvärtom – hitta varandra bättre än vad som hittills varit fallet.

Målkonflikten mellan tillväxt och välfärdsstaten tynger

Klimatneutralitet – på sikt det viktigaste målet för en positiv utveckling av vår planet – är ytterst beroende av två olika parametrar. Den ena är viljan att även framöver skapa tillväxt i ekonomin och den andra den föga populära acceptansen av den uppenbara välfärdsförlusten. Här finns en föga diskuterad eller förstådd målkonflikt i de mer utvecklade länderna, där god eller acceptabel välfärd mestadels betraktas som en självklarhet.

Ett viktigt faktum är således att bestående välfärd i sin tur kräver acceptabel BNP-tillväxt. Men hur kan en sådan skapligt positiv utveckling åstadkommas, när samtidigt en ambitiös klimatpolitik kostar stora belopp och dessutom höjer priser?

"Idag kan de framtida tyska utmaningarna inte jämföras med den enorma bördan som noterades efter andra världskriget."

Idag kan de framtida tyska utmaningarna inte jämföras med den enorma bördan som noterades efter andra världskriget. Då fanns det framför allt billig energi som idag inte längre står till förfogande. Samtidigt fanns det då en brett förankrad vilja hos hela befolkningen att få Tyskland på fötter igen, en avgörande förklaringsfaktor för det alltjämt citerade ”tyska ekonomiska undret” (”Wirtschaftswunder”), som senare besjöngs av musikgruppen Geier Sturzflug (”Jetzt wird wieder in die Hände gespuckt, wir steigern das Bruttosozialprodukt …”).

Framtrollad BNP-tillväxt i form av ”deus ex machina” (”gud ur maskinen”) –  för att citera oväntade överraskningar från den grekiska mytologin – finns givetvis inte som ett medel för att smärtfritt klara omställningen till ett klimatneutralt Tyskland eller EU. Hit hör inte heller snabbt stigande offentliga underskott.

Tala klartext – bevarad välfärd kräver tillväxt!

Det är inte min avsikt att i denna korta artikel plädera för den ena eller andra vägen framåt. Det bör vara upp till alla individer att föredra den prefererade klimatvägen. Men det är viktigt att förstå sig på helheten.

Om vi nu ansluter oss till den ofta tillämpade uppfattningen att BNP-tillväxt skapas genom två fundamentala pelare, nämligen produktivitet och arbetade timmar, bör också påtalas att det finns en lång rad av subfaktorer som ökar produktivitet och arbetsinsatserna och därmed också ett lands BNP. Hit hör  bland annat bättre förutsättningar för bildning/utbildning, forskning/innovationer, entreprenörskap/framtidstro, arbetsmarknad, institutioner (byråkrati), IT/AI, risk management, skatter, makroekonomisk balans, hälsa, tillämpad psykologi vid utformningen av ekonomisk-politiska beslut, gärna med samtidigt beaktande av den underskattade lyckoforskningen. Tilläggas kan att flertalet av dessa faktorer tillhör den så kallade utbudspolitiken.

Slutsatser

• Förhoppningsvis framgår det tydligt av ovanstående rader att vägen till planerad eller aviserad klimatneutralitet med ungefärligen bibehållen välfärd ej kan klaras utan hygglig tillväxt (utan att här närmare precisera vad ”hygglig tillväxt” skulle kunna vara). Här behövs mer tydlighet om målkonflikten.
• Det finns ingen mirakelmedicin för att snabbt kunna trolla fram tillväxtförbättringar som håller under en längre period.
• Därmed existerar egentligen endast en väg som åtminstone på ett ungefär på lång sikt kan åstadkomma välfärdsvänlig tillväxtpolitik: den alltför ofta underskattade utbudspolitiken.