Med mindre än två veckor kvar till det tyska förbundsdagsvalet har kandidaterna kommit till början av upploppet och förbereder sig för slutspurten. En stark final kan fortfarande inte uteslutas för något av de tre till fyra partierna med egna kanslerkandidater, det vill säga CDU/CSU, SPD och De Gröna, skriver Hubert Fromlet i sin senaste valanalys.

Den ovissa tätstriden har sin förklaring i det faktum att mer än en tredjedel av väljarna fortfarande inte har bestämt sig, vilket parti, eller vilka partier, man vill rösta på (i Tyskland har väljarna två röster – för det första för ett direktmandat och för det andra för den så kallade delstatslistan, ”Landesliste”; den senare sammanfattar ett partival och är således inget direkt namnval). Men först några ord om gårdagens trekamp (triell) mellan de tre kanslerkandidaterna.

Den senaste TV-triellen – Laschet vann inte  

Knappt två veckor före valdagen är det uppenbart att valkampen blivit mer intensiv. Även den länge avvaktande CDU/CSU-kanslerkandidaten Armin Laschet har ökat aktiviteten den senaste tiden och fick – något oväntat – nästan ovationer på CSU:s partidag för några dagar sedan. Till saken hör att CSU-ordföranden Markus Söder och större delen av hans bayerska CSU aldrig ville acceptera Armin Laschet som den starkaste unionskandidaten. Under de senaste dagarna har Laschet till och med påbörjat ett regelrätt ordkrig mot Scholz och hans SPD. Unionspartiernas gamla vänsterspöke har uppenbarligen fått sin renässans.

Synnerligen viktigt blev det givetvis för Armin Laschet och hans kombattanter Olaf Scholz (SPD) och Annalena Baerbock (De Gröna) i den andra TV-triellen den 12 september (den tredje äger rum den 25 september). För Laschet gällde bara en sak: att vinna ”sammandrabbningen”. Olaf Scholz och Annalena Baerbock hade inte samma enorma tryck på sig.

Själv följde jag utfrågningen live för att kunna dra egna slutsatser. Enligt min uppfattning var det i alla fall inte Armin Laschet som vann trekampen. Han var offensiv i början av debatten men kunde senare inte profilera sig på ett mer framstående sätt. För Olaf Scholz kunde jag identifiera ungefärligen samma presentation som för Armin Laschet. Annalena Baerbock lyckades fokusera väl på miljöfrågorna – högst upp bland väljarnas prioriteringar – men höll sig tillbaka något för mycket i övriga frågor.

Enligt mitt synsätt lyckades ingen kanslerkandidat särskilt väl med att precisera problemlösningar under den kommande mandatperioden, inte heller avseende digitaliseringen. Sociala framtidsfrågor kom också till korta – trots Annalena Baerbocks försök att styra debatten mer i denna riktning.

Läget i opinionen

Tittar man på opinionsläget inför det tyska valet till förbundsdagen den 26 september (publicerat av olika institut under tiden 2-10 september), finns det följande spann mellan lägsta och högsta procentuppskattningar (i procent, valresultatet från 2017 inom parentes):

SPD  25-27                                (20,5)

CDU/CSU  20-25                       (32,9)

De Gröna  15,5-17                     (8,9)

FDP (Liberalerna)  9,5-13          (10,7)

Die Linke (Vänstern)  6-6,5       (9,2)

AfD  11-12                                  (12,6)

Av ovanstående tabell framgår att CDU/CSU så här långt tappat mest terräng sedan förra förbundsdagsvalet 2017. Även Die Linke uppvisar en synlig tillbakagång, högerpartiet AfD däremot en begränsad sådan. FDP har uppenbarligen hållit ställningarna – med en lätt tendens åt det starkare hållet. Som de stora vinnarna under de senaste åren framstår det tyska miljöpartiet De Gröna och socialdemokraterna.

Trenden sedan i maj i år – starkast för SPD och svagast för De Gröna

Som mångårig användare av statistiska tidsserier anser jag ofta att ny statistik alltför ofta analyseras för kortsiktigt och därför fastnar för mycket i nuet. När det gäller parlamentsval är dock vanligen de sista enkätsiffrorna före valdagen de mest verklighetsnära – dessutom med facit redan direkt efter valet. Likväl kan det vara nyttigt att också vidga vyerna och gå tillbaka i tiden några månader eller rentav några år. Då kan man tala om en trend eller begynnande trend. Här görs det enbart för två avläsningsdagar, den 7 maj och den 12 september 2021.

                                           7 maj 2021       12 sep 2021     (i procent) *

De Gröna                            26                     17

CDU/CSU                           25                     22

SPD                                    14                     25

FDP                                    10                     11

Die Linke                             7                       6

AfD                                    11                     11

*Källa: Forschungsgruppe Wahlen

Som synes ägde två stora förändringar rum under de gångna fyra månaderna – för det första, vändningen nedåt från den initialt starka Baerbock-hypen och för det andra, den kraftiga uppgången från SPD:s länge underskattade Olaf Scholz. Orsaker till dessa två stora rörelser har redan diskuterats i en tidigare artikel på denna sida.

Vid en närmare titt på ovanstående tabeller verkar det mer eller mindre omöjligt för Annalena Baerbock att bli Tysklands nästa förbundskansler – men eventuellt kan hon fortfarande bli en stark minister i en Laschet- eller Scholz-regering. Även FDP kan komma att få ett nämnvärt inflytande på nästa regeringsbildning. Die Linke kan möjligen ingå in en röd-grön-röd-koalitionsregering men utan större inflytande. Högerpartiet AfD bedöms dock inte som koalitionsdugligt av något realistiskt regeringsparti.

Detta är artikel nummer fjorton i en artikelserie av Hubert Fromlet inför det tyska valet som äger rum 26 september.