Dagens artikel från professor Hubert Fromlet, senior advisor vid Tysk-Svenska Handelskammaren, har särskilt fokus på SPD som unionspartiernas mest sannolika koalitionskandidat och mynnar ut i två avgörande frågor: På vilka viktiga punkter står CDU/CSU och SPD relativt nära varandra och var finns ideologiskt och innehållsmässigt mer djupgående skillnader?

Alla försök till svar på dessa frågor präglas förvisso av spekulation och osäkerhet – men ger sammantaget likväl en antydan om den framtida ekonomisk-politiska färdriktningen.

Relativt stor gemensam nämnare …

Tyskland står inför spännande tider efter förbundsdagsvalet den 23 februari. För flertalet företag dominerar givetvis frågan om den kommande tyska regeringen kan få ekonomin på en konkret hoppingivande kurs igen. Mycket tyder alltjämt på att unionspartierna kommer att söka sig till socialdemokraterna (SPD), eller, vilket är mindre sannolikt, till miljöpartiet De Gröna. För att åstadkomma en funktionsduglig regering behövs dock kompromisser oavsett valresultat, speciellt vad gäller den framtida ekonomiska politiken.

Vid en närmare genomgång av SPD:s valprogram från den 11 januari i år framkommer en del intressanta observationer. CDU:s valprogram jag har redan tidigare kommenterat på denna sida.

Generellt sett har både CDU/CSU och SPD en realistisk beskrivning av existerande ekonomiska problem och nödvändiga förbättringsbehov. Båda sidorna är eniga om att tysk ekonomi behöver tillfriskna ordentligt. 

"Vägarna till bättre konkurrenskraft och tillväxt framstår ofta som likartade hos båda sidorna men går också delvis isär."

Vägarna till bättre konkurrenskraft och tillväxt framstår ofta som likartade hos båda sidorna men går också delvis isär. I allmänna ordalag handlar det i vissa fall om CDU/CSU:s prioritering av marknadslösningar jämfört med SPD:s i vissa sammanhang uppenbara preferens för statliga insatser, även om till exempel SPD:s föreslagna 10-procentiga premie för varje investering i maskiner och liknande utrustning säkerligen skulle välkomnas av en hel del företag. Som självklart visar det sig likväl att både unionen och socialdemokraterna i sina respektive valprogram främst vill placera AI, digitalisering, forskning, innovationer, utbildning, infrastruktur, immigration av kvalificerad arbetskraft, forcering av kapitalmarknadsunionen, hälsa, säkerhet och inte minst reducerad byråkrati högt på sina prioriteringslistor. Ofta handlar det dock mer om mål än om medel.

Avseende stödet till Ukraina verkar det finnas förutsättningar för gemensam positiv kontinuitet även i en stor koalition – i så fall av allt att döma med Boris Pistorius även som nästa försvarsminister.

Slutsats 1: När det gäller satsningar på ovanstående strukturförbättringar borde en potentiell stor regeringskoalition kunna samsas utan nämnvärda egna konflikthärdar, inklusive stödet till Ukraina. Detta trots att en del kompromisser kommer att behövas även inom några av dessa nyckelområden.  

 … men också en rad stridspunkter 

Om det nu skulle bli en stor koalition, finns det uppenbarligen också en rad punkter med mer eller mindre stort avstånd mellan unionspartier och socialdemokrater – områden som antagligen kommer att kräva relativt långtgående kompromisser eller till och med avståndstaganden från den ena sidan.

Oklart är för närvarande till exempel, hur CDU/CSU och SPD i en stor koalition skulle vilja hantera den mycket reformdiskuterade, grundlagsförankrade skuldbromsen (”Schuldenbremse”). Min egen tolkning är alltjämt att SPD i koalitionsförhandlingar – om dylika med CDU/CSU kommer till stånd – kommer att få igenom en lätt justering av skuldbromsen utan att CDU skulle kunna och vilja opponera sig alltför hårdhänt mot en sådan förändring om den ligger kvar inom ramen för grundlagen (vilket ändå skulle kunna frigöra uppemot 40 miljarder euro till framtidsorienterade strukturinvesteringar). 

"Vidare eftersträvar såväl CDU/CSU som SPD i sina valprogram ganska brett skissade inkomstskattesänkningar." 

Vidare eftersträvar såväl CDU/CSU som SPD i sina valprogram ganska brett skissade inkomstskattesänkningar – dock med vissa profilvariationer, vilka i CDU/CSU:s koncept behandlar framför allt höginkomsttagare (något) mildare än vad SPD vill stå för. Inkomstskattereformen torde dock rimligen inte utvecklas till ett stort koalitionshinder. 

SPD-planerna på höjd förmögenhetsskatt för de rikaste kan dock komma att avvisas av unionen eller åtminstone mjukas upp en hel del. Samtidigt verkar det föga troligt att en framtida stor koalition skulle omöjliggöras endast på grund av initial oenighet kring just denna punkt. 

Miljöpolitiken är ett område som både CDU/CSU och SPD i generella ordalag betraktar som viktigt i sina respektive valprogram. Det märks dock att socialdemokraternas miljöplaner går något längre än unionspartiernas, till exempel genom större skattemässiga insatser för lanseringen av elbilar. Förmodligen kommer koalitionsförhandlingarna till sist att medföra ömsesidigt acceptabla kompromisser, utan att dessa får stort utrymme i koalitionsfördraget.

Energipolitiken uppfattas logiskt nog som en viktig del i både CDU/CSU:s och SPD:s ekonomiska politik – med uppenbar medvetenhet om betydelsen av stabila utbuds- och gynnsammare pris- och kostnadsförhållanden. Utan att här precisera teknikaliteter, kan dock observeras att SPD föreslag skulle innebära större möjligheter för statlig inverkan på olika stöd- och skattefronter än de energipolitiskt mer marknadsnära unionspartierna. Dessa delvis olikartade energipolitiska utgångspunkter torde dock ej utgöra någon avgörande hämsko för en ansvarstagande stor regeringskoalition.   

Slutsats 2:  Även vad gäller en del divergerande framtidsplaner såsom skuldbromsen, inkomstskattesänkningarna och energipolitiken, torde CDU/CSU och SPD också i dessa frågor klara av att kompromissa i det kommande koalitionsfördraget. 

SPD-planer/förslag med dämpad eller förvägrad CDU-acceptans

Till SPD-programpunkterna som enligt min uppfattning inte kommer att finna CDU/CSU:s gillande hör exempelvis inrättandet av en så kallad Deutschlandfonds på totalt 100 miljarder euro, vilken med statliga och privata medel ska syssla med olika typer av framtidsinvesteringar, elproduktion och bostadsbyggande. 

"SPD:s större vilja att låta staten delta i energipolitiken kommer att ogillas av CDU/CSU."

Det handlar visserligen om områden som CDU/CSU också vill satsa på, men ej med hjälp av en statligt och privat baserad mixfond. Även SPD:s större vilja att låta staten delta i energipolitiken kommer att ogillas av CDU/CSU.

Men det finns ytterligare SPD-planer som CDU/CSU definitivt inte kommer att uppskatta. Hit hör bland annat SPD:s programpunkt om höjd minimilön till 15 euro från 2026. Här kommer nog CDU/CSU att kämpa för en mindre markant höjning. Även SPD:s planer på bibehållen solidaritetsskatt (”Soli”), höjd förmögenhets-, arv- och gåvoskatt för höginkomsttagare samt en ny finanstransaktionsskatt borde stöta på patrull hos CDU/CSU utan för den sakens skull helt äventyra en stor koalition. SPD:s tankar om sänkt matmoms till 5 procent kan möjligen misslyckas av statsfinansiella skäl. Det bör nämnas att inte heller SPD:s finansieringsplaner är särskilt upplysande.  

Slutsats 3: På en del punkter kommer CDU/CSU att kräva SPD på reträtt om det ska bli en stor koalition. Enligt min egen tolkning gäller det främst ”Deutschlandfonden” som för övrigt marknadsförs ivrigt av Olaf Scholz. Fler kompromisser ligger också i korten.          

CDU/CSU-planer/förslag med dämpad eller förvägrad SPD-acceptans

Särskilt negativt torde SPD uppfatta CDU:s starka intention att avskaffa den under ampelkoalitionen införda, mer generösa socialhjälpen med den tekniska benämningen ”Bürgergeld” (på svenska ungefärligen ”medborgarlön”). CDU:s istället tilltänkta nya bantade socialhjälp med en strängare kravkatalog än nuvarande ”Bürgergeld” kommer definitivt inte att applåderas av socialdemokraterna – lika lite som CDU:s planer att avskaffa den så kallade solidaritetsskatten (”Soli”) och andra prioriteringar av höginkomsttagare.  

"Olika personfrågor är med andra ord inte heller färdigdiskuterade, givetvis inte heller ministerposterna."

Inget stridsämne – men en känslig punkt – är troligen också den spända personkemin mellan CDU-ordföranden Friedrich Merz och nuvarande förbundskanslern Olaf Scholz. Klarar dessa två toppolitiker att samarbeta, eller kommer SPD att representeras av en annan frontfigur i en eventuell stor koalition? Olika personfrågor är med andra ord inte heller färdigdiskuterade, givetvis inte heller ministerposterna. 

En viss osäkerhet har under de senaste dagarna också uppstått om SPD verkligen kan eller vill regera med CDU som senast efter ytterligare våldsdåd använt sig av mycket hårdare tongångar och restriktionsplaner i asylpolitiken – planer som CDU-ordföranden Merz vill ge laglig förankring redan före valet. Om så behövs i denna fråga också med hjälp av det extrema högerpartiet AfD (som han dock därefter inte vill regera med!). I viss mån återspeglar den skärpta migrationsretoriken också valrörelsens tilltagande temperatur. Det kan vara bra att ha blicken också på denna utveckling. 

Slutsats 4: Det ter sig svårt att se hur långt SPD vill gå CDU/CSU till mötes i frågor där unionen vill ge sig på socialdemokratiska hjärtefrågor såsom ”Bürgergeld” och solidaritet i skattesystemet (”Soli”). 

Var landar kompromisserna – ödesfrågan för den tyska ekonomin

Som bör framgå av ovanstående rader, ter sig Tysklands framtida ekonomiska politik inte speciellt preciserbar i dessa dagar. Uppmuntrande är dock framför allt att såväl unionspartierna som socialdemokraterna förstår sig på vikten av omfattande förändringar och förbättringar – förändringar och förbättringar som dessutom blivit ännu mer brådskande efter maktskiftet i USA. Även av denna anledning ska det vid CDU:s riksmöte den 3 februari presenteras ett akutprogram som ska kunna genomföras från första dagen efter regeringsbytet. Den 3 februari är ett datum att komma ihåg!

Det är också ofrånkomligt att CDU/CSU och SPD i samband med en eventuell regeringsbildning kan åstadkomma en väl avstämd utrikespolitik, även vad gäller tysk press på EU:s framtida reformförmåga och EU:s motståndskraft gentemot USA:s kommande tullpolitiska utmaningar.

Eftersom högerradikala AfD vill leda Tyskland ut ur EU och euron, får en tysk aktivering av EU från den kommande regeringens sida särskild betydelse – också för att den tyska EU-politiken och demokratin ska kunna fortsätta att domineras av starka mittenpartier. 

Slutsats 5: Valet den 23 februari är faktiskt ett ödesval – med stort behov av pragmatism i nästa regering och utan utrymme för onödig prestige och ideologiskt krångel! Handlingstvånget för nästa regering är stort med tanke på alla endogena och exogena utmaningar. Alla demokratiska partier vet tack och lov att alternativet förskräcker.            

Det är just detta handlingstvång som utgör det stora hoppet för framtidens Tyskland!