Den 18 maj framförde förbundskansler Merkel och president Macron en gemensam plan för återuppbyggnad inom sektorer och regioner som speciellt drabbats av den ödesdigra coronakrisen. 500 miljarder euro ska samlas in från EU:s 27 medlemsländer till en förhoppningsvis välfylld hjälpfond utöver redan beslutade insatser.

Tanken är att Merkels och Macrons plan ska organiseras genom gemensam upplåning av EU och de olika EU-medlemsländernas individuella återbetalning via EU:s egen budget. Denna konstruktion innebär att mottagarna av solidaritetspengar ej kommer att ha någon egen återbetalningsskyldighet och skulle därmed bli mottagare av subventionspengar.

Detta system ogillas skarpt av den svenska regeringen. Finansminister Magdalena Andersson ser ingen anledning att satsa på regelrätta subventioner med inriktning på coronadrabbade regioner och organisationer i dessa  EU-länder. Istället föredrar det officiella Sverige de föreslagna stödinsatserna i form av nya krediter till eftervården av corona. Till ”de fyra sparsamma länderna” hör också Danmark, Nederländerna och Österrike.

Enligt min uppfattning tänker dock de fyra sparsamma finansministrarna i dagsläget för kameralt. Självklart bör statliga utgifter alltid spenderas vettigt och tydligt målorienterat. Men ibland krävs också ett något ökat risktagande, speciellt när det gäller att investera i framtiden. Framtiden är alltid osäker.

Dags att tänka visionärt

Merkels och Macrons idéer om EU:s återuppbyggnad efter coronokrisen är tveklöst visionära. Visioner är precis vad EU behöver i dessa dagar – med alla medlemsländer på banan! Nedan vill jag framför några argument som talar för att Sverige troligen vinner på att tillsammans med de tre övriga motståndsländerna sluta obstruera Tysklands och Frankrikes renässansplaner för framtidens EU. Kanske kan Sverige verka för uppslutning även av de tidigare planekonomierna.

Tyskland och Frankrike behövs för framtidens EU

Tysklands och Frankrike är utan tvekan EU:s viktigaste medlemsländer. Samtidigt vet vi att Merkel inte reagerat särskilt engagerat på Macrons tidigare EU-visioner. Därför är det bra att Tyskland denna gång visar uppenbar samarbetsvilja med Frankrike – precis som det varit nästan hela tiden sedan Konrad Adenauer. Nu har vi och EU en ny historisk chans. Den bör tas. Annars kan till och med EU:s och/eller EMU:s framtid eller existens stå på spel.

Vem annars kan ta EU vidare?

Tysklands och Frankrikes BNP låg 2019 på över 40 procent av EU:s totala BNP. Italien stod för13 procent – de ovannämnda fyra sparsamma länderna för nästan exakt lika mycket och de före detta planekonomierna för något mindre än så. Bara dessa andelar antyder att EU:s framtid i hög grad kommer att avgöras av Tyskland och Frankrike, oavsett om man gillar den konstellation eller ej. 

Även eftersläpande länder vinner på ett starkare EU

Man kan tänka sig att en stor del av dessa föreslagna 500 miljarder euro i transfereringspengar kommer att gå till hårt coronadrabbade regioner och institutioner/organisationer i länder utan påtaglig finansiell återhämtningsförmåga. Mest finns det att rädda, när/om merparten av Europa kan komma igång igen.

Har Sverige råd med ett ännu svagare EU? Hur påverkas euron?

Ett starkare EU innebär också en positiv framtid för Sverige. Ett starkare EU behövs bland annat för globalt nödvändig tyngd i utrikespolitiken, internationell handel, miljö, digitalisering, cyberförsvar och forskning. Sveriges egna möjligheter i dessa frågor blir alltmer begränsade.

Det gäller i detta sammanhang, det vill säga vid eventuellt ökande klyftor bland EU-medlemsländerna, att också se de tilltagande riskerna för euron. Sverige skulle definitivt drabbas av en möjligen kommande eurokris.

Ett starkare EU är viktigt för svensk export

Hittills citerade punkter gör det lätt att förstå att framtiden ter sig bättre för nästintill samtliga svenska exportföretag i ett EU med ny kraft – på både beprövade och nyskapade framtidsvägar. Sveriges ovan beskrivna kamerala reaktion på Macron/Merkel-initiativet tjänar enligt min egen tolkning inte alls svenska exportföretags intressen. 

Sammanfattning

Även Sverige behöver ett starkare EU. Det kan endast åstadkommas genom ett vägvisande samarbete mellan Tyskland och Frankrike och med dessa två nyckelländer – oavsett hur detta upplevs ideologiskt eller principiellt. Därför bör Sverige ställa upp på dessa två länders initiativ för återuppbyggnad.

Det svenska motståndet berör i praktiken trots allt endast skillnaden mellan rena transfereringar eller krediter till speciellt coronadrabbade regioner/länder. Det senare vill Sverige. Stor flexibilitet krävs, inte minst från svensk sida för att positivt kunna bidra till den tysk-franska planen som är så viktig för hela EU:s framtid.

Kanske innebär den vägen också - vid välbehövliga framgångar för gemenskapen – en trendmässigt avtagande nationalism inom EU.

Tillägg: Efter publicering av denna artikel kom ett meddelande från EU-kommissionen om en återhämtningsfond på 750 miljarder euro, varav 250 miljarder i lån. 500 miljarder utgör i stort sett det tysk-franska förslaget enligt ovan.