Bättre och mer konkret politisk kommunikation behövs sannerligen i Tyskland – inte minst mot bakgrund av det stora antalet ekonomiska problem, vilket hos alltför många väljare och företag framkallat en känsla av uppgivenhet. Denna psykologiska faktor kommer att spela en avgörande roll i den kommande valrörelsen och därmed ekonomins framtida färdriktning.    

CDU/CSU och SPD – förtroendeingivande på var sitt håll?   

Det står utom allt tvivel att Tyskland under de senaste 20 åren försummat sitt strukturella förbättringsarbete – både i olika konserverande och nyskapande sammanhang. Med tanke på nästa tyska regeringsbildning, med en ytterligare spådd stor koalition mellan unionspartier och socialdemokrater, kan retrospektivt konstateras att det efter 2005 under förbundskansler Angela Merkel i tolv år redan funnits en stor koalition med CDU/CSU och SPD. Dessvärre utan avgörande strukturella framsteg! Det blev det inte heller med regeringskoalitionen mellan CDU/CSU och liberala FDP.  Slutligen är det allmänt känt att den nuvarande tyska regeringen – även så länge FDP var med i trafikljuskoalitionen – inte heller lyckats utmärka sig som särskilt framgångsrik och reformvänlig. 

Därmed torde antagandet framstå som realistiskt att en eventuellt eller troligen kommande stor koalition rimligen måste hoppa långt över sin egen skugga i samband med valet den 23 februari för att övertyga alla potentiella väljare med kvarlevande historiskt minne. Och det är merparten av väljarkåren. 

Vad vill näringslivet? 

Osäkert är också, i vilken utsträckning Tysklands numera starkt frustrerade näringsliv skulle se CDU/CSU och SPD framöver som effektiva regeringspartier, när dessa i valrörelsen uppenbarligen uppträtt med olikartade prioriteringar. Unionspartierna verkar fokusera starkast på näringslivets konkurrenskraft och SPD på hushållen och sociala intressen.  

"Avgörande är inte minst, hur reformtankarna kommer att presenteras för den breda allmänheten och det tyska näringslivet."

Avgörande är inte minst, hur reformtankarna kommer att presenteras för den breda allmänheten och det tyska näringslivet. Mer spänst, energi och pedagogisk förmåga än hittills kommer att behövas – även från unionspartiernas sida. Enligt min tolkning har kommunikationsinsatserna hittills varit tama och ej tillräckligt målmedvetna. Exempelvis har den kritiska situationen inte ens nått fram till Tysklands offentliganställda med sina aktuella lönehöjningskrav – 8 procent plus färre arbetsdagar – med uppenbar strejkrisk något längre fram.           

Kan kommande kompromisser inge förtroende? 

Självklart kan det inte tas för givet att det blir CDU/CSU och SPD som kommer att bilda nästa förbundsregering. CDU-chefen Friedrich Merz – tillika mest sannolikt Tyskland nästa förbundskansler –  vill fortfarande inte helt utesluta en koalitionsregering med det tyska miljöpartiet De Gröna. Det gör däremot hans (CSU-)ordförandekollega Markus Söder. Riktigt komplicerat skulle det bli om Tyskland gick Österrikes väg med ett högerradikalt parti (AfD) som valvinnare (vilket inte verkar sannolikt dock kan ett starkt valresultat för AfD öka pressen på nästa regering att ta sig samman och börja prestera). Det ganska nybildade höger-/vänsterpartiet BSW väntar möjligen på sin chans i nästa regering, men var finns en möjlig partner?  

Som redan antytts, innebär inte minst det stora antalet förbättrings- och reformbehov påtaglig oro hos tyska väljare och företag. Kan den kommande tyska regeringen – hur den än må se ut – mäkta alla dessa nödvändiga förbättringar? Och kommer det uppenbara men oundvikligt stora antalet kompromisser mellan koalitionspartierna verkligen tolkas som förtroendeingivande på bred front? Svaret på denna fråga blir avgörande för Tysklands politiska och ekonomiska framtid under de kommande fem till tio åren. Och är förtroendeingivande kompromisser överhuvudtaget möjliga? 

Tysklands stora reformbehov – stegvis eller ”big bang”? 

Inom den ekonomiska vetenskapen har det funnits en mångårig debatt om för- och nackdelarna med en stegvis omläggning av den ekonomiska politiken (”gradualism”) eller redan initialt stora reform- eller förändringspaket (”big bang”). Slutsatserna går ofta isär. Wei till exempel finner att en ”big bang” är att föredra ifall urvattnade förhandlingsresultat hotar efter allmänna val. 

"För egen del anser jag att Tyskland i vilket fall som helst behöver en 'big bang'”.

För egen del anser jag att Tyskland i vilket fall som helst behöver en ”big bang” mot bakgrund av det stora förändringsbehovet och den potentiellt  positiva inverkan av det psykologiska stämningsläget på både hushåll och företag. Nedan finns en gedigen lista med nödvändiga förbättrings- och reformbehov – en lista som till och med skulle kunna göras ännu längre.  

Nästa tyska regering bör bland annat – här uppräknat utan rangordning – ta hand om skatterna (inkomst- och företagsskatter samt lönebikostnader), byråkratin, utbildningen på alla nivåer (inklusive digitalisering),  infrastruktursystemet (inklusive järnvägar), organisationen av migrationen och arbetsmarknaden (inklusive arbetskraftsbristen), den ofrånkomliga utvidgningen av IT-tillämpningen, lättnaden av skuldbromsen (men försiktigt!), bostadsmarknaden, energiförsörjningen, miljön, demografin och inte minst  kooperationsstrategin med Frankrike och hela EU för att bland annat kunna bemöta den framtida amerikanska, men också kinesiska, utmaningen. 

Denna inte ens fullständiga lista talar helt klart för behovet av en ”big bang”-ansats vad gäller Tysklands ekonomiska politik efter valet. Detta även om inte allt kan paketeras och presenteras redan kort tid efter valet. Dock utgör det stora antalet problem enligt mitt synsätt den största enskilda utmaningen.  

Näringslivet och givetvis också hushållen måste helt klart känna att ansvariga tyska politiker återigen präglas av ”fighting spirit”. Än finns chansen!