Tyskland upplever för närvarande ett helt nytt fenomen där trean och fyran i valet förhandlar med varandra om regeringsmakten, det vill säga hur man vill utforma den avgörande vågmästarrollen. De två största partiernas öde ligger med andra ord (nästan) helt i händerna på De Gröna och liberala FDP, skriver Hubert Fromlet.

CDU/CSU:s gemensamma kanslerkandidat Armin Laschet anser att han fortfarande förfogar över ett förhandlingsmandat med ”grönt” och ”gult”. Men inom unionspartierna har kritiken mot Laschet tilltagit efter de svaga procentsiffrorna, inte minst från bayerska CSU.

Även en del tunga CDU-företrädare förordar nu oppositionsrollen under de kommande åren – i synnerhet för att möjliggöra en personell och innehållsmässig förnyelse för CDU. I bakgrunden väntar inte minst den efter förbundsdagsvalet återvalde CDU/CSU-fraktionschefen Ralph Brinkhaus på sin chans och han är tveklöst ett starkt namn framöver.

Friktionsytor mellan De Gröna och FDP

Personligen känner jag mig positivt överraskad över det vänliga tonläget mellan Tysklands miljöpartister och liberala. Ömsesidig respekt syns. Samtidigt får inte förbises att det finns en rad förhandlingsområden, där man står relativt långt ifrån varandra. Det gäller bland annat:

• miljöpolitiska strategier och detaljer, där De Gröna vill se mer statlig detaljstyrning och dessutom har mer bråttom än FDP. Miljön var De Grönas viktigaste valfråga, med mycket begränsad vilja till eftergifter
• bostadspolitiken, där FDP vill ge marknadskrafterna mycket mer pondus än De Gröna; en kompromiss är inte lätt men inom räckhåll
• sjukvårdsförsäkring, där FDP vill behålla nuvarande system med uppdelning i legalt baserad och privat finansierad grundförsäkring, medan De Gröna på sikt vill åstadkomma en solidarisk sjukförsäkring för alla och alla slags inkomster (”Bürgerversicherung”), här finns en svårknäckt nöt
• den ekonomiska politiken, där De Gröna och FDP delvis har tydligt olika grunduppfattningar. Hit hör för FDP framför allt marknadsekonomins absoluta nyckelroll, statlig styrning i vissa miljöfrågor, upprätthållandet av skuldbromsen och avståendet från skattehöjningar. De Gröna har här en något mindre ideologisk inställning men förordar likväl en marknadsekonomisk grundposition. Det kan bädda för kompromisser.

"En ganska smidig gemensam nämnare borde finnas mellan ”grönt” och ”gult” inom fyra viktiga delområden – utrikespolitik, digitalisering, utbildning och den offentliga sektorns avbyråkratisering."

En ganska smidig gemensam nämnare borde finnas mellan ”grönt” och ”gult” inom fyra viktiga delområden – utrikespolitik, digitalisering, utbildning och den offentliga sektorns avbyråkratisering.

Kraven eller förslagen till förbundskanslerpartiet avseende relevanta ministerposter borde också kunna klaras utan större friktioner vågmästarpartierna emellan. Följande viktiga ministerposter skulle jag kunna se gå till De Gröna och FDP, eller att man åtminstone ställer dylika krav:

•  Superminister miljö-, energi, eventuellt ekonomi och/eller digitalisering (De Gröna? Robert Habeck?)
•  Utrikesminister (De Gröna? Annalena Baerbock?)  
•  Finansminister (FDP? Christian Lindner?)
•  Inrikes-eller försvarsminister (FDP? Marie-Agnes Strack-Zimmermann?)

De Gröna + FDP större än SPD eller CDU/CSU

Om den kommande partipolitiska fördelningen av de viktigaste ministerposterna får en sammansättning i linje med ovan skissade, skulle kanslerpartiet förlora mycket av sitt historiska inflytande – faktiskt i linje med valresultatet (De Gröna + FDP 26,3 procent, SPD: 25,7 procent, CDU/CSU: 24,1 procent).

Sammanfattningsvis får inte ignoreras att en stor gemensam grön-gul förhandlingsplattform gentemot SPD och CDU/CSU inte nödvändigtvis behöver innebära övertygande kompromissformler för en kommande trepartiregering. Även vid förhandlingarna med det blivande kanslerpartiet finns sannolikt en del avstämningsproblem att lösa. Dessa knäckfrågor kan dock i dagsläget inte preciseras särskilt väl, då vi inte känner till förhandlingsresultaten mellan De Gröna och FDP. Det kan också hända att olösta konfliktfrågor mellan De Gröna och FDP kan förflyttas till förhandlingarna med de två stora partierna.

Slutsats: Tysk politik förblir spännande – även för Sverige, inte minst via den framtida miljö-, digitaliserings- och ekonomiska politiken. Tysk ekonomisk politik påverkar i sin tur hela EU:s tillväxt och med detta också Sverige.