Jag kan inte se att Tyskland för närvarande skulle vara ”the sick man of Europe”, utan betraktar det snarare som ett land som på senare tid tappat en del av den tidigare goda formen i den allt tuffare globala konkurrensen. Visserligen behöver Tyskland hitta tillbaka, men detta gäller även för i princip alla EU-länder, skriver professor Hubert Fromlet, seniorrådgivare till Tysk-Svenska Handelskammaren.

En ekonomisk stormakt som Tyskland kan inte alltid uppvisa en stabil positiv ekonomisk utveckling. En sådan trend skulle förutsätta att den inhemska ekonomiska politiken och exogena (externa) snedvridningar och kriser utanför landet aldrig skulle kunna hämma tillväxten, varken på kortare eller längre sikt. En sådan verklighet finns självfallet inte. Jag kan dock inte se att Tyskland för närvarande skulle vara ”the sick man of Europe” utan jag ser Tyskland snarare som ett land som på senare tid tappat en del av den tidigare goda formen i den allt tuffare globala konkurrensen och som således är i behov av att träna och jobba upp sig igen. Men det behöver nästan alla EU-länder.

Psykologin påverkar

I mina ögon krävs en viss psykologisk tolkning av reaktioner på Tyskland-bedömningar, bland annat en applicering i linje med Johann Wolfgang von Goethes berömda ord ”himmelhoch jauchzend, zu(m) Tode betrübt” (”jublar i himlen, bedrövad till döds”), vilket också kan beskriva överdrifter åt det positiva och åt det negativa hållet vid tolkningen av Tysklands ekonomi. Faktum är i alla fall att goda eller dåliga tider historiskt ofta lett till överdrivna reaktioner à la Goethe hos intresseorganisationer, företag, finansmarknader och analytiker; initialt mestadels på hemmaplan, något senare också utomlands.

• Särskilt höga krav på Europas största ekonomi – därför speciellt stor potential för besvikelse

Tyskland är Europa största ekonomi och för många länder i världen den största exportmarknaden (i Europa). Därför vill man givetvis se ett kraftfullt växande Tyskland, helst år efter år. Något man tyvärr inte kan få.

"Förbundskansler Schröders reformpaket ”Agenda 2010” resulterade i en stark tysk uppryckning."

Exempelvis talades på 1970/-80-talet mycket om Tysklands stora andel i den då rådande så kallade eurosklerosis-krisen för att sedan cirka tio år efter 1990 års återförening ånyo hamna i en period av svag BNP-utveckling. Förbundskansler Schröders reformpaket ”Agenda 2010” resulterade dock i mitten av 00-talet i en stark tysk uppryckning – ungefärligen fram till utbrottet av covid-19, bortsett från ett avbrott under finans- och EU-skuldkrisen kring decennieskiftet 2010. Pandemin och följderna av Ukrainakriget sedan 2022 ledde dock åter till en mängd tillväxthämmande inslag och, påtvingat, till en alltför kortsiktig tysk ekonomisk politik. Här är vi idag.

Även om det finns flertalet plausibla anledningar till Tysklands pågående stagnation eller lätta BNP-tillbakagång, framstår likväl grannländernas besvikelse som stor, eftersom Tyskland i dessa dagar inte kan leva upp till hela Europas och världens förväntningar om landets permanenta roll som europeisk tillväxtmotor. Det kan medföra förståelig besvikelse, om än inte alltid helt motiverat.

• Anglosaxiska tolkningar styr den globala opinionen

Vid sidan av ”kravet” att fungera som europeisk konjunkturmotor finns det samtidigt utomlands alltjämt en stark historisk beundran för Tysklands traditionella forsknings-, innovations- och produktutvecklingsförmåga. Även denna historiskt baserade tillgång kan i stagnations- eller recessionstider förstärka negativ rapportering om Tysklands ekonomi av ren besvikelse, speciellt i den engelskspråkiga pressen (inte minst i den mestadels utmärkta veckojournalen ”The Economist”, med fokus på Tyskland den 17 augusti 2023). Dylika kritiska artiklar, som snabbt kan få global spridning, har från tysk sida sällan bemötts särskilt ambitiöst.

• Globaliseringen ökar konkurrensen också för tyska företag

Ytterligare en faktisk och samtidigt viktig psykologisk faktor skulle kunna nämnas som en belastning för Tyskland i ett globalt perspektiv. Förr i tiden hade tyska företag och produkter oftast en teknisk och kvalitativ särställning i den globala tillverkningsindustrin – en särställning som dock genom globaliseringen under de senaste 20 åren naggats något i kanten genom den växande konkurrensen från andra länder, exempelvis Kina.

"Stora företag i andra länder har agerat smart och ambitiöst i globaliseringens tidevarv."

Denna utveckling återspeglar dock ingen nämnvärd tysk sjukdom i sig utan snarare att också fler icke-tyska företag gjort tekniska och handelsstrategiska framsteg, detta med samtidigt gynnsammare kostnadsstrukturer än de tyska (energi, löner, via olika subventioner). Tyskland har med andra ord förlorat något av sin under lång tid utmärkta globala positionering. Min tolkning är dock att detta endast i begränsad utsträckning hände till följd av tysk trögrörlighet i politik och företagsvärlden. Istället har stora företag i andra länder agerat smart och ambitiöst i globaliseringens tidevarv.

• Ständig inhemsk tysk kritik och svartmålning – ”cui bono”?

För mig framstår det som en psykologisk gåta att många tyska företagsledare och näringslivsorganisationer ständigt svartmålar förutsättningarna för den egna framtiden. Något liknande syns knappast i andra länder. Visst finns det uppenbara hotbilder för det tyska näringslivet från olika håll (energipriser, byråkrati, arbetskraftbrist, demografi) – men hjälper ständiga klagomål verkligen för att behålla tysk produktion på hemmaplan och för att starkare attrahera utländska direktinvesteringar i större delar av Tyskland? Visst, en del reformer skulle möjligen kunna påskyndas genom dagens inhemska kritikstorm. Samtidigt stör dock dylika dystra tongångar också Tysklands anseende utomlands, med potentiellt negativa återverkningar genom avvaktande utländskt agerande i Tyskland.

• Trafikljuskoalitionens tjafs ger negativ psykologisk bild

I min förra artikel på denna sida belyste jag utförligt förbundsregeringens dåliga eller alltför krångliga interna samarbete. Detta förbättrar definitivt inte Tysklands anseende och kan ge sken av svag beslutsamhet inom den tyska regeringen, vilket egentligen inte stämmer på bred front. Nuvarande regering är snart två år gammal och har redan helt eller delvis avslutat 38 procent av koalitionsfördragets 453 preciserade projekt. Ytterligare 12 procent verkar vara på väg att avslutas och 14 procent har påbörjats på allvar.

"Sannerligen inget dåligt facit!"

Sannerligen inget dåligt facit! Här finns ett område som regeringen skulle kunna framhäva bättre i syfte att ge omvärlden fler positiva psykologiska impulser.

Goda skäl som talar emot ett ”sjukt” Tyskland

Påståendet att Tysklands är ett sjukt EU-land baseras ofta på mycket ytliga eller kortsiktiga analyser med enkla trendframskrivningar som sprids med ilfart och nästintill avskrivet innehåll. Naturligtvis finns det svaga tyska trender som snarast möjligt bör vändas. Men det finns också argument som talar emot beskrivningen av just Tyskland som ”Europe’s sick man”. Nämnas kan till exempel:

• Nästan samtliga 27 EU-länder har på något sätt tillväxtfientliga obalanser

En noggrann genomgång av framför allt de större EU-ländernas ekonomier samt Storbritannien visar tydligt att Tyskland knappast kan ses som ett ekonomiskt jumboland. Eller vad sägs till exempel om Frankrikes, Italiens, Spaniens, ”utanförlandet” Storbritanniens  och kanske Polens ekonomiska och/eller politiska och/eller sociala utmaningar eller obalanser?

• Slarvig hantering av tidshorisonten

När man läser aktuella kommentarer till tesen om Tyskland som landet med Europas sjukaste ekonomi relateras en hel del förklaringar till det aktuella ekonomiska läget och de blygsamma konjunkturprognoserna för 2023 och kanske 2024, det vill säga maximalt 15 månader framåt. Slutsatsen om en  ekonomisk sjukdom bör dock snarare relateras till förutsättningar för långsiktig tillväxt. Ingen vet hur Tysklands ekonomi kommer att styras och utvecklas under de kommande åren. Kommande tillväxtbefrämjande energi- och klimatinvesteringar ges dock inget utrymme i dagens mörka beskrivningar av Tysklands utsikter (vilket i för sig också ter sig svårt att precisera). Här finns en framtida inhemsk tillväxtfaktor som också förbundskansler Scholz tror starkt på.

• Bättre statsfinanser för framtidssatsningar än i många andra EU-länder

Tittar man på Tysklands statsfinanser så ser dessa bättre ut än i många andra EU-länder. Vad som stör bilden är dock att fem eller tio nya utgiftsmiljarder ofta ”lässig” (med lätthet) tas fram av olika tyska ministrar och ministerier, precis som fallet är med alla dessa specialfonder (”Sondervermögen”), vilka egentligen är skulder utanför statsbudgeten. Därför anser jag att den grundlagsförankrade skuldbromsen (”Schuldenbremse”) bör behållas, vilket finansministern kämpar för.

• Påtaglig potential för den inhemska efterfrågan

Tyskland har under många år titulerats som ”Exportweltmeister” (världens största exportland). Nu är man trea i världen efter Kina och USA men tydligt före fyran Nederländerna. Denna position innebär givetvis att exporten fortsätter att spela en framträdande roll för Tysklands ekonomi och att den globala konkurrenskraften rimligen måste förbättras.

"En fördel att Tyskland mer eller mindre är tvunget att satsa på den inhemska efterfrågan, inte minst avseende klimat- och miljöinvesteringar."

USA:s nyckelroll ser jag som ohotad under de närmaste åren, men frågar mig på allvar hur Kina ska kunna förena framtida exportframgångar med alla inhemska balansproblem. I denna osäkra värld kan det utvecklas till en fördel att Tyskland mer eller mindre är tvunget att satsa på den inhemska efterfrågan, inte minst avseende klimat- och miljöinvesteringar. En bättre energimarknad är helt ofrånkomlig!

• För mycket fokus på storföretagen

Här dyker upp en känslig punkt, eftersom Tyskland behöver välfungerande storföretag i världen. Storföretagen får således stort analytiskt intresse. Inte fel i sig men jag vilja se att de mikro- och makroekonomiskt särskilt viktiga mindre och medelstora företagen (”Mittelstand”) äntligen kan få  mer politisk och analytisk uppmärksamhet. Politisk förbättringsvilja kan skönjas, men det behövs mycket större doseringar. ”Mittelstand” med sin flexibilitet, sin unika innovationsförmåga och starka exportförmåga utgör fortfarande en oumbärlig konkurrensfördel för det tyska näringslivet. Det gäller även om arbetskrafts- och kunskapsbrist har börjat försvåra läget också för många mindre och medelstora företag.

• ”Hidden champions” – en förbisedd tysk styrkefaktor

Här har Tyskland en nästan ovärderlig tillgång med en volym som inte finns i något annat EU-land. ”Hidden champions” är mestadels ganska okända mindre och medelstora företag med global dominans inom sitt produktutbud. Totalt finns det globalt omkring 3000 ”hidden champions”.

"Olika studier pekar på inte mindre än 1300-1500 ”hidden champions” enbart i Tyskland."

Olika studier pekar på inte mindre än 1300-1500 ”hidden champions” enbart i Tyskland – företag som är särskilt centrala för tysk innovations- och exportkraft.

Sammanfattning

Det finns många utmaningar för Tyskland i syfte att åter nå en sund tillväxtbana. Detta kan lyckas. En del kan också gå snett. Vi vet helt enkelt alltför lite om framtiden. Olika risk- och plusfaktorer finns också i Tyskland.

"Klart är dock att Tyskland måste åstadkomma en ökning av sin tillväxtpotential, främst av egen kraft."

Klart är dock att Tyskland måste åstadkomma en ökning av sin tillväxtpotential, främst av egen kraft. Något som Tyskland klarat tidigare och något som kan klaras även denna gång. Det finns inte bara problem i landet utan också värdefulla tillgångar, särskilt bland de mindre och medelstora företagen.

Som en viktig slutsats framstår att Tyskland idag inte kan betecknas som ”the sick man of Europe”. Det visar både artikelns psykologiska ansats och ”sjukdomsdiagnosens” alltför korta observationstid. Det ter sig nästan omöjligt att se stora europeiska länder som Frankrike, Italien, Spanien eller Storbritannien i ett friskare hälsotillstånd än Tyskland, även om problemen i olika länder kan variera.

Avgörande för hälso- och sjukdomsdiagnosen är inte några tiondelars skillnad i förväntad BNP-tillväxt under 2024 mellan det ena och det andra landet utan den strukturella förändringsförmågan. Först om några år vet vi mer om denna europeiska verklighet.