Med SFDR 2.0 presenterar EU ett förslag till ett nytt, centralt regelverk för hållbar finanser. Vad detta innebär för tyska och svenska företag, och varför hållbarhetsfrågan är aktuell just nu, förklarar SEB-experten Gregor Vulturius.

Den 20 november 2025 publicerade Europeiska kommissionen den reviderade regleringen SFDR 2.0. Regelverket riktar sig i första hand till kapitalförvaltare och bankar och ska hjälpa dem att bättre klassificera hållbara finansprodukter. Men i vilken utsträckning påverkar det även företag?

Gregor Vulturius: SFDR 2.0 berör företag indirekt. Det finns tre kategorier av hållbara finansprodukter: Sustainable, Transition och ESG Basics. Beroende på hur attraktivt ett företag vill vara för investeringar behöver de egna investeringarna och affärsmålen anpassas till dessa nya krav.

Vad anser du är den viktigaste förändringen i den nya SFDR-regleringen?

SFDR 1.0 var endast en upplysningsreglering och inte en produktreglering. Med SFDR 2.0 blir det tvärtom: nu kan banker och kapitalförvaltare lansera produkter - till exempel fonder - som tydligt klassificeras enligt SFDR 2.0. Det bidrar till ökad standardisering och större transparens på marknaden.

SFDR 2.0 är en europeisk reglering. Vad betyder det konkret för Sverige och Tyskland?

Klassificeringen av så kallade Transition-fonder blir särskilt intressant för båda länderna. Det gäller exempelvis företag som befinner sig på vägen mot netto-nollutsläpp. Särskilt i Tyskland finns många företag som ännu inte är helt koldioxidneutrala, vare sig inom elförsörjning eller tillverkningsindustri – och dessa har genom SFDR 2.0 en större sannolikhet att kvalificera sig för Transition-fonder.

I Sverige är många företag redan mycket hållbara när det gäller koldioxidutsläpp. Det beror dels på skillnader i energimix mellan länderna, dels på att andelen tillverkningsindustri är större i Tyskland.

Om vi lämnar taxonomin och ser på helheten, framställs hållbarhet ofta i ett negativt ljus. Varför?

Med Green Deal kom frågan om hur vi kan ställa om Europas ekonomi på ett hållbart sätt. Fokus låg på att sätta mål för företag och investerare samt på hur framsteg skulle rapporteras. Däremot saknades i stor utsträckning en politik som aktivt stödjer företagen i omställningen till koldioxidsnåla produkter. I kombination med oro för Europas konkurrenskraft har detta lett till minskade politiska ambitioner inom hållbarhetsområdet. Jag skulle dock hävda att hållbarhetsrapportering ofta används som exempel för att kritisera en generell byråkratisering.

Samtidigt innebär minskade krav på rapportering för små och medelstora företag att dessa får svårare att på ett trovärdigt sätt visa hur hållbara de faktiskt är, eftersom jämförande analyser över sektorer inte längre är möjliga.

Hur upplever ni utvecklingen inom SEB?

Vi på SEB ser ingen minskad efterfrågan på gröna obligationer, där kapitalet tydligt öronmärks för hållbara investeringar. Däremot såg vi under en kort period ett minskat intresse för hållbarhetslänkade lån. I vilken utsträckning detta beror på ett minskat intresse för hållbarhet eller på det makroekonomiska läget är svårt att säga.

Globalt sett kan det ibland verka som om färre länder prioriterar hållbarhetsfrågor. Står Europa ensamt?

I USA har vi en särskild situation, eftersom landet är självförsörjande tack vare egna energikällor. I Asien skulle jag däremot inte hålla med om den bilden. Kina installerade över 200 GW solenergikapacitet.

Dessutom måste vi i Europa erkänna att vi – liksom Kina, med undantag för kol – inte har egna energiråvaror. 60 procent av Europas primärenergi måste importeras. Vi måste inse att de tekniker som är billigast och snabbast att realisera är sol och vind.

Det råder alltså konkurrens. Är Europa för strikt när det gäller regleringar? Hämmar vi oss själva i onödan?

I Singapore finns också hållbarhetsregleringar, liksom i Japan och Korea. Kina är ett specialfall, men där drivs hållbarhet och clean tech aktivt fram av politiken som konkurrensfördelar. I Europa ligger vi ofta i framkant, men att regelverk sätter tydliga ramar för att motverka greenwashing är i grunden en styrka, inte en svaghet. 

Nyligen hölls FN:s klimatkonferens i Belém. Responsen var ganska nedslående, eftersom få konkreta beslut fattades. Delar du den bilden?

Jag tror snarare att det handlar om för höga förväntningar. Sedan klimatkonferensen i Paris 2015 finns en cykel där länderna vartannat eller vart tredje år presenterar sina nationella frivilliga bidrag till klimatarbetet. Inledningsvis ökade de politiska ambitionerna, men under de senaste åren har vi sett en stagnation när det gäller nationella planer för utsläppsminskningar. Förväntningen att ett stort genombrott ska ske vid en sådan konferens är dock orealistisk.