Trots tydlig trendmässig avveckling av kolproduktionen och planerna på ett komplett stopp av kolbrytningen och användningen senast 2038 bör Tyskland satsa ännu mer på alternativa energikällor – gärna också innovativt i gränsöverskridande samarbete med exempelvis Sverige, menar professor Hubert Fromlet, senior adviser vid Tysk-Svenska Handelskammaren.

Denna artikel skrivs mot bakgrund av FN:s pågående miljökonferens i Brasilien. Speciellt svårt ter sig emissionsreduceringen av koldioxid i länder med stora egna kolreserver. Det gäller i viss mån också fortfarande för Tyskland, där man i några västra och östra regioner fortfarande producerar en hel del brunkol. 

Ett samarbete med Sverige skulle kunna främja miljöförbättrande teknik och organisation. Gärna också med Polen som är ett viktigt EU-land med alltjämt stor kolanvändning.

Kol är den stora boven

När jag diskuterar miljöproblematiken i emerging markets med mina studenter, brukar det genast bli tal om energiproduktion och kol som energikälla i enskilda länder. Hur stor är kolets andel i den totala energiproduktionen? Vad finns det för alternativa energikällor i det diskuterade landet? Hur mycket utgör kolet av det totala globala koldioxidutsläppet – och hur fördelas dessa utsläpp mellan avancerade länder och emerging markets?

"Motsvarande andel för tyskt vidkommande uppgår till 25 procent, vilket inte heller framstår som särskilt lågt."

Några korta och delvis förenklade svar på dessa frågor ges här. Kol står fortfarande för cirka 40 procent av den totala globala emissionsvolymen av koldioxid. Bland de stora tillväxtmarknaderna emitteras mest koldioxid alltjämt i Kina (cirka 30 procent av alla globala utsläpp). Kol svarar för inte mindre än 70 procent av den totala kinesiska energiproduktionen. I Indonesien står kol också för 70 procent, före Indien med närmare 50 procent. Sydafrikas motsvarande produktionskvot ligger till och med på över 90 procent. Motsvarande andel för tyskt vidkommande uppgår till 25 procent, vilket inte heller framstår som särskilt lågt. Det bör dock tilläggas att alla dessa siffror kan skilja sig något från källa till källa.

Politiska spänningar sänker miljöpolitiska ambitioner

Tyvärr verkar det framstå som ett faktum att pågående geopolitiska spänningar och konfrontationer håller på att sänka den globala miljöpolitiska ambitionsnivån hos en rad viktiga regeringar. Det återspeglas också indirekt i en färsk opinionsundersökning av tyska Forschungsgruppe Wahlen, som visade att två tredjedelar av de tyska väljarna ej förväntar sig nämnvärda resultat av FN:s aktuella miljökonferens i Brasilien. 

"46 procent av tyskarna fortfarande gör bedömningen att det i Tyskland görs för lite för en bättre miljö."

Däremot understryks i samma undersökning att 46 procent av tyskarna fortfarande gör bedömningen att det i Tyskland görs för lite för en bättre miljö. 22 procent anser att det görs för mycket av det goda. Dessa siffror bör vara uppmaning nog för den sittande regeringen att ta miljöutmaningarna på allvar.

Gränsöverskridande kooperationsformer

Det är min övertygelse att Tysklands politiker och företag kan åstadkomma ännu mer gränsöverskridande samarbete i strävan att reducera de fortfarande relativt stora koldioxidutsläppen. Enligt mina informationskällor – själv är jag ingen energiexpert – finns det inga möjligheter att framöver nämnvärt kunna förbättra den tekniska produktionen av kolbaserad energi. Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att fokusera ännu starkare på alternativa energikällor – ett mycket viktigt inslag för långsiktigt förbättrad konkurrenskraft.  

"Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att fokusera ännu starkare på alternativa energikällor."

Detta är inget nytt. Dock skulle enligt min uppfattning också en märkbart miljövänligare energiproduktion kunna åstadkommas med hjälp av fler gränsöverskridande bilaterala forsknings- och utvecklingsprojekt, exempelvis mellan Tyskland och Sverige samt mellan Tyskland och Polen. Det finns redan bra ansatser genom exempelvis Tysk-Svenska Handelskammarens och Energimyndighetens ”Swedish-German Cleantech Platform”. Statsmakternas roll i dylika sammanhang bör inte minst innebära fler incitament för bättre miljövård. 

Ännu mer kan givetvis göras framför allt i Asien - om jag för ett ögonblick går tillbaka till mina universitetssysslor. Miljöförstöring känner inga nationella gränser. Själv minns jag mycket väl från ett antal besök i Okinawa vad oroliga japanerna varit hela tiden – och troligen fortfarande är – till följd av alla utsläpp från närliggande Kina till den sydjapanska övärlden.

Slutsats: Fortfarande kan det göras mycket mer avseende målsättningen att successivt reducera alla miljöförstörande koldioxidutsläpp – även genom gränsöverskridande insatser. De kvarvarande stora problemen i tredje världen bör inte innebära att vi i Europa har råd att slå oss till ro i kampen för en bättre miljö. Tvärtom!