Tyskland har fått en ny regering, den så kallade trafikljuskoalitionen med – rangordnad efter storlek – socialdemokraterna SPD, miljöpartiet ”De Gröna” och liberalerna FDP. Denna koalition gör kanske inte någon 180 graders vändning i den ekonomiska politiken jämfört med den gamla stora koalitionen, dock handlar det om cirka 90 grader om man vill beskriva förändringen lite matematiskt.

På kort sikt – det vill säga under helåret 2022 – är Tysklands konjunkturutsikter hyggliga trots en del nämnvärda risker, främst inflationen och utvecklingen i Kina och kanske Ryssland, skriver Hubert Fromlet.

Osäkra men inte dåliga förutsättningar inför 2022

Den tyska konjunkturen har tveklöst försvagats under de senaste veckorna. Det visar de tre viktigaste stämningsbarometrarna från IFO, ZEW och PMI (inköpscheferna). Mot bakgrund av det besvärliga coronabakslaget med åtföljande tämligen långtgående nya restriktioner och alltjämt störande flaskhalsar avseende energiproduktion, insatsvaror och transportkapacitet, förvånar Tysklands ånyo uppkomna osäkerhet inför 2022 inte det minsta.

Bland de mest uppenbara riskerna för den tyska konjunkturen under 2022 återfinns därtill den växande osäkerheten kring Kinas utveckling under de kommande kvartalen och den globalt och i Tyskland alltför höga inflationen, vilken enligt många bedömare skulle kunna leda till påtaglig oro på de globala finansmarknaderna. USA:s penningpolitik (räntor) anses i detta sammanhang som viktigast. Sedan finns alltid en mer abstrakt oro för en i dagsläget inte synlig negativ överraskning. Vem hade räknat med coronakrisen för exakt två år sedan?

"Det bör också poängteras att det finns gott om chanser för den tyska konjunkturen redan under kalenderåret 2022."

Det bör också poängteras att det finns gott om chanser för den tyska konjunkturen redan under kalenderåret 2022. Rent allmänt kan hävdas att ett uteblivet eller lindrigt förverkligande av gällande ovanstående risker skulle kunna innebära förbättrade möjligheter till ett hyggligt eller gott tyskt konjunkturår 2022. Mer specifikt finns det troligen två mindre uppmärksammade men potentiellt väl så viktiga tyska konjunkturjokrar – den mycket höga sparkvoten och industrins rejäla orderstockar. En på större tillförsikt baserad minskning av sparkvoten skulle per definition gynna den privata konsumtionen. Industrins välfyllda orderstockar innebär att industriproduktionen bör kunna klara sig relativt bra åtminstone under vintermånaderna – en välbehövlig buffert för att övervintra.

Sammantaget borde Tysklands BNP växa med runt 2,5 procent under 2021. År 2022 kan det bli cirka 4 procent – om åtminstone en del av de ovan uppräknade dolda tillväxtreserverna kan frigöras. 4 procent ser dock bättre ut än vad det de facto är, då det finns ett så kallat statistiskt överhäng på omkring 1 procent från det svagare fjärde kvartalet 2021 (vilket innebär att BNP under 2022 fortfarande skulle stiga med 1 procent även vid en totalt sett helt stillastående ekonomi under hela nästa år). I 4-procentprognosen ingår också att det ”produktionsgapet” kommer att slutas för att av allt att döma kunna bli positivt igen under 2023 (produktionsgap = ”output gap” = aktuell BNP-tillväxt minus potentiell tillväxt; den potentiella eller inflationsneutrala tillväxten är för närvarande nära 1,5 procent).  

Det råder ingen tvekan om att Tyskland genom trafikljuskoalitionens entré synligt kommer att förflytta sina ekonomisk-politiska prioriteringar. Varken omfattningen, hastigheten eller finansieringen av denna förändringsprocess kan dock i dagsläget förutsägas med någon nämnvärd exakthet.

Den nya ”social-ekologiska marknadsekonomin”

Allmänt formulerat kan hävdas att den under efterkrigstiden synnerligen framgångsrika ekonomiska organisationsmodellen med namnet ”Soziale Marktwirtschaft” (social marknadsekonomi) inte längre allena definierar den ekonomiska politikens inriktning. Tysklands tre nya koalitionspartier använder numera istället termen ”social-ekologisk marknadsekonomi”.

Därmed kommuniceras visserligen att den ekonomiska politiken ska förbli social och marknadsorienterad – men också att miljöhänsyn får stor plats i Tysklands reviderade ekonomisk-politiska modell. I vad mån denna förändring kommer att leda till stigande statligt inflytande i den ekonomiska politiken återstår att se – utan att marknadsekonomin principiellt behöver ifrågasättas. Den nya tyska regeringens miljöpolitiska inriktning framstår dock som avsevärt tydligare än vad som framkom i den svenska regeringsförklaringen.

För att förhindra alltför stora avsteg från marknadsekonomin kommer liberala FDP med stor sannolikhet säga sitt och hålla emot. Samtidigt betyder FDP:s självvalda ”övervakningsfunktion” den största risken för själva koalitionens existens under hela mandatperioden. I dagsläget handlar det emellertid endast om en teoretisk risk.

Hur starkt blir framtidens CDU?

Den nya tyska regeringens framgångar kommer inte enbart vara beroende av väljarnas förtroende för den förda (ekonomiska) politiken utan också av unionspartierna CDU/CSU:s roll och prestationer i den ovana oppositionsrollen. Som en viktig milstolpe måste CDU den 15 och 16 januari nästa år hitta en efterträdare till Armin Laschet. Tre kandidater ställer upp: Den rutinerade och frispråkiga ekonomiexperten Friedrich Merz, utrikesexperten Norbert Röttgen och Angela Merkels närmaste medarbetare och fram till helt nyligen minister för det tyska kanslerämbetet, Helge Braun. Merz ses för närvarande som favorit och mest given som kommande CDU-chef genom sin raka attityd och skarpa vältalighet. För unionens bayerska fraktionspartner CSU och i synnerhet dess ledare Markus Söder gäller det i sin tur att vinna tillbaka tidigare brett förankrat anseende. På sistone uppfattades han inte som särskilt bra och konsekvent i kampen mot den fjärde coronavågen – trots hårdhänta positioner före valet.   

Politikens inflytande på ekonomin tilltar

Mot bakgrund av de nya förutsättningarna i Tyskland verkar det helt klart att analysen av den tyska ekonomin framöver tydligare än hittills bör väga in den politikiska faktorn. Det gäller också ECB:s penningpolitik som i sin tur bestämmer de officiella tyska räntenivåerna. Svenska parter med Tysklandintressen bör således ta hänsyn till den framöver successivt växande statliga inverkan. Det berör främst politiker, företag och prognosmakare. Tyskland är inne i en djup förändringsprocess – men marknadsekonomin lever kvar.