Efter 10 år som president har Jens Weidmann bestämt sig för att lämna ansedda Bundesbank, historiskt EU:s främsta stabilitetsankare. Så ser jag det i alla fall, även om man framför allt i den anglosaxiska världen och i Sydeuropa ofta varit av annan uppfattning. För tyskarna är dock Bundesbank och den avgående presidenten Weidmann synonymt med respekt och förtroende, skriver Hubert Fromlet.

Många tyskar är fortfarande väl medvetna om den tyska hyperinflationen som på tidigt 1920-tal ledde till ett pris på över 5 miljarder mark för en limpa bröd. Därför är tyskarna särskilt tacksamma att Bundesbank alltid sett kampen mot inflationen som sin främsta uppgift – och därför är tyskarna också mycket oroliga över att man för närvarande upplever den högsta inflationstakten på 25 år (KPI i september 2021: + 4,1 procent jämfört med samma månad föregående år).

Lämnar Weidmann ett sjunkande skepp?

Som förklaring för sitt stora steg nämnde Weidmann privata skäl, att det var på tiden att ägna sig åt ett annat uppdrag. Det är säkert fallet i ganska hög grad – men innehåller nog inte allt. I viss mån lämnar han ett kanske sjunkande skepp – helt i linje med den berömda karikatyren i den engelska satiriska tidskriften Punch, när rikskansler Otto von Bismarck lämnade det stora skeppet efter tilltagande konflikter med den tyske kejsaren Wilhelm I. 

Jag här känt och följt Jens Weidmann analytiskt i många år och kan därför inte tänka mig något annat än att han inte längre ville acceptera Tysklands otillräckliga inflytande i ECB-rådet och den på senare tid pågående politiseringen av den Europeiska Centralbanken. Från de sydeuropeiska medlemsländernas sida har man under lång tid velat se en mindre normativ centralbank – något som ECB-chefen Christine Lagarde säkerligen bidragit till sedan sitt tillträde.

Personligen kan jag hålla med Jens Weidmann och känner därför också viss oro inför det fortsatta inflationshotet, utan att för den sakens skull exakt veta hur stora och akuta dessa inflationsfarhågor egentligen är. Milton Friedman – under 1900-talet världens största ekonom tillsammans med sin ideologiska motståndare John Maynard Keynes – sade en gång att ”inflation till sist alltid är ett monetärt fenomen”. Och därmed ett ärende för en centralbank!

Visserligen är detta monetaristiska samband inte längre användbart i det korta perspektivet – men möjligen mer långsiktigt. Kanske fanns denna tanke i Weidmanns bakhuvud när han nu lämnar sitt viktiga uppdrag.

Flera tänkbara efterträdare

Lagenligt blir det den nya regeringen som kommer att föreslå en efterträdare till Weidmann – en utnämning som i sista hand måste bekräftas av Tysklands president Franz-Walter Steinmeier. Det finns några kandidater med goda chanser såsom nuvarande kunniga vice Bundesbank-chefen professor Claudia Buch eller den relativt frispråkiga ECB-ledningsledamoten professor Isabel Schnabel. Bundesbanks chefekonom Jens Ulbrich är också ett tänkbart namn.

Avgörande blir om SPD och De Gröna eller FDP har den starkaste positionen i denna fråga. Blir det den förstnämnda grupperingen torde också den förre detta ledningsledamoten i Bundesbank, professor Hans-Helmut Kotz, med sina djupa penningpolitiska kunskaper ha en viss chans. Blir FDP:s uppfattning avgörande, kan professor Volker Wieland, medlem i ”The German Council of Economic Experts”, utvecklas till en stark kandidat som ny chef för tyska Bundesbank.