Anmärkningsvärt är det relativt goda koalitionsklimatet som förhoppningsvis håller i sig under hela mandatperioden. Även Friedrich Merz aviserade kontaktförbättringar med EU – i synnerhet med Frankrike och Polen – borde kunna båda gott.
På detaljnivå framstår framför allt följande faktorer och planer som ekonomiskt riktiga och nödvändiga – hela tiden med den för flertalet tyskar ofrånkomliga sociala marknadsekonomin som ledtråd.
Enligt koalitionsfördragets kronologiska ordning:
degressiva avskrivningar på 30 procent för maskininvesteringar med mera. (Ausrüstungsinvestitionen) under 2025, 2026 och 2027, något otydligt formulerat i koalitionsfördraget
sänkt företagsskatt med totalt fem procentenheter från 2028. En fråga som uppstår är: varför inte tidigare?
byråkratiminskning för företag på 16 miljarder euro
sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare från mitten av mandatperioden, det vill säga kring 2027, något sent men förmodligen av budgetskäl
skattebefrielse för övertidsarbete
skattebefrielse för arbetande pensionärer vid inkomst upp till 2000 euro i månaden
höjda avdrag för resor till jobbet
satsningar på utbildning och forskning på minst 3,5 procent av BNP årligen för F&U från 2030 – i senaste laget, men i grunden positivt
Otillräckliga eller negativa faktorer / planer
Givetvis innehåller det nya tyska koalitionsfördraget en del planer och kompromisser som ej återspeglar ett optimalt eller rentav ett negativt innehåll. Hit räknas enligt mitt synsätt framför allt följande:
Den stora frågan är inte om det finns för många planer med potentiellt negativa konsekvenser utan snarare hur stor del av alla välmenade planer till sist kan förverkligas.
Viktiga öppna frågor med konkretiseringsbehov
Det ter sig logiskt att koalitionsfördraget inte kan precisera alla tyska reform- och förändringsbehov. Mycket detaljarbete återstår för att höja den potentiella BNP-tillväxten till – som aviserat – över 1 procent. Detta ska allmänt formulerat ske med hjälp av främst innovationsfrämjande, lägre skatter och energipriser, arbetslinjen, dekarbonisering, byråkratiminkning och en (fri-)handelsvänlig politik.
Mer konkretisering erfordras enligt min uppfattning framför allt gällande följande områden:
definitionen av en sund finanspolitik
skapandet av pålitliga socialförsäkrings- och pensionssystem
etableringen av Tyskland som ”AI-nation”
målsättningen att göra Tyskland till världens främsta lokaliseringsland för kemi, farmakologi och bioteknologi
skattemässigt främjande av e-bilar och målsättningen att behålla Tyskland som ledande land för bilproduktion
nämnvärt tyskt deltagande i rymden
målsättningen att inom EU:s ramar driva på fler frihandelsavtal, i synnerhet med USA
skapandet av bättre cybersäkerhet
klimatneutralitet till år 2045
gynnsammare villkor för mindre och medelstora företag (Mittelstand)
bantningen av statliga förvaltningskostnader
kampen mot arbetskraftsbrist och demografins utmaningar
Slutsats – svårt att leva upp till alla detaljer men lovvärd ansats
Intrycket är att den kommande tyska regeringen verkligen vill skapa bättre förutsättningar för den strukturellt eftersläpande ekonomin. Man har förstått situationens allvar. När man på 146 sidor läser igenom alla områden som ska bidra till förbättrade villkor för tysk ekonomi förvånar den väldigt omfattande detaljnivån. Själv har jag aldrig sett något liknande i ett sådant tidigt skede.