Tysk-Svenska Handelskammaren grundades i Stockholm den 6 mars 1951. Då, i ett Europa ödelagt av krig, var det ett stort steg mot återuppbyggnad och en ljusare framtid. Reiner Gatermann, undersökande reporter på tyska dagstidningen Die Welt, har forskat i hur det gick till.
Bildtext
Handelshögskolan i Stockholm.
Foto: Gunnar Lundh
Den svenska exporten till Tyskland uppgick 1939 till 369 miljoner kronor svenska kronor och importen från Tyskland till 619 miljoner kronor. 1945 var motsvarande siffror 1 miljon respektive 88 miljoner kronor. Statistiken illustrerar väl den ekonomiska katastrof som andra världskriget förorsakade. Ändå är det bara handelsstatistik. Därtill kommer det mänskliga lidandet, vilket omöjligt kan beskrivas enbart i siffror. Men, besynnerligt och osannolikt nog, var det ur dessa spillror som ett nytt liv, nya förbindelser, en ny handel uppstod – även i de tysk-svenska relationerna.
Den avgörande grundstenen för dessa förbindelser lades den 6 mars 1951 i Stockholm, då den Tysk-Svenska Handelskammaren grundades.
Förarbetet hade sedan några år tillbaka gjorts av ett par engagerade och optimistiska herrar. År 1948 uppnådde de ett delmål: För första gången efter kriget var ”alla fyra av Tysklands ockupationszoner” representerade på S:t Eriksmässan i Stockholm. Barriärerna hade övervunnits, dörrarna öppnats. Vid sidan av den goda viljan att göra affärer fanns det från båda håll ett enormt behov av varor och därmed av att etablera nya handelsrelationer.
Ett bevis på det stora intresset är följande: Den 20 februari 1951 fattades beslut om att handelskammaren ska grundas samt att redan till den 6 mars bjuda in till konstituerande församling i Stockholms Handelskammares lokaler. Av det omedelbara gensvaret och antalet anmälningar att döma stod det klart att den planerade platsen inte skulle vara tillräckligt stor.
Några dagar senare flyttades mötet till Handelshögskolans aula, det kom omkring 400 personer.
Under de första turbulenta efterkrigsåren bildades det en grupp som ”på ett eller annat sätt ville knyta handelsrelationer igen”. Så beskrev Stefan Scherlag, kort före sin död i mars 2010, den dåvarande situationen. Han föddes 1926 och var son till Dr. Henrik Scherlag som var en nyckelperson. Född i Wien kom han i början av 1939 tillsammans med sin familj till Stockholm för att börja en anställning hos fruktimportören Kjellander.
Lite senare blev han delägare i firman Kjellander & Scherlag AB. Henrik Scherlag var en utåtriktad person som snart blev känd i Stockholms näringslivs- och kulturkretsar. Från omkring 1947 började han intressera sig för den tysk-svenska handeln. Här fick han särskilt nytta av sina gamla kontakter i Tyskland och Österrike.
Parallellt med detta började Dr. Karl Gehmisch publicera veckotidningen ”Deutsche Wirtschaftsinformation” på tyska, och kungliga hovjuveleraren Heinz Decker bidrog med sina kontakter.
Men utan hjälp utifrån hade dessa herrars ambitioner och förhoppningar knappast varit genomförbara. Stödet man hade hoppats på kom från andra sidan Östersjön, från Lübeck.
Den gamla Hansastaden var fullständigt sönderbombad och belamrad av fördrivna människor och flyktingar. Den hade dessutom plötsligt blivit en gränsstad mellan den brittiska och den sovjetiska ockupationszonen. Till detta kom att verksamheten i ”Elbes Östersjöhamn” nästan helt hade avstannat. Det var först den 1 oktober 1948 som industri- och handelskammaren i Lübeck officiellt och under demokratiska förutsättningar kunde återuppta sitt arbete.
Kammaren hade under en längre tid försökt återuppbygga de internationella handelsrelationerna, och bland de första besluten som togs under stämman 1948 var inrättandet av en egen kammare i Sverige med namnet Schwedische Delegatur der Handelskammer Lübeck.
Dess uppgift var ”att se till att kammaren löpande blir informerad om alla aktiviteter som kan bidra till att fördjupa de ömsesidiga handelsrelationerna”. Därutöver skulle tyska företag erbjudas möjligheten att skapa kontakter med svenska affärspartner och att få rådgivning.
Personalfrågan var snabbt avklarad. Dr. Henrik Scherlag hade i början av 1948 erbjudit sig att ideellt ta hand om representationen av kammaren. Stämman röstade för utnämnandet den 28 april.
I en rapport som gavs ut 1976 med anledning av Tysk-Svenska Handelskammarens 25- årsdag står det att läsa om kontorets uppgifter och problem: ”De största problemen 1948 var bland annat att få utresetillstånd.” Ett annat problem var de restriktiva valutareglerna, eftersom utländsk valuta endast gick att ansöka om i begränsad mängd. Det gick snabbare att komma förbi dessa hinder om man kunde visa upp en affärsinbjudan från utlandet.
Särskilt i sådana ärenden kunde kontoret hjälpa kammaren och de företag som den företrädde, och underlättade på det sättet byråkratin. Faktum är att 1948 blir genombrottets år. I maj kommer valutareformen; de tre västmakterna inför Deutsche Mark i sina zoner.
Den 25 augusti öppnar den 6:e internationella S:t Eriksmässan i Stockholm. Totalt 20 länder är representerade på ”Skandinaviens internationella stormässa” och 1400 utställare delar på ett 80 000 kvadratmeter stort mässområde. Ytan omfattar mässområdet vid Lidingövägen, den kungliga tennishallen och tennisstadion, liksom marmorhallen på Stureplan. Ett tåg parkerat i Värtahamnen erbjuder ytterligare övernattningsmöjligheter.
Den 19 augusti skriver Svenska Dagbladet: ”Tyskland åter på svensk stormässa”. Texten börjar med: ”Det mest anmärkningsvärda vid årets S:t Eriksmässa är, att Tyskland deltar och sänder representanter från både Bizonien och Sowjetzonen.”
Bizonien? Det är så man benämner sammanslagningen av de brittiska och de amerikanska ockupationssektorerna, (Vereinigtes Wirtschaftsgebiet für die US- und britische Zone), som grundades den 1 januari 1947.
Vid slutet av 1948 går även den franska sektorn med i området, så att Bizonien blir Trizonien. Då gungar västtyskarna i takt och sjunger sig hesa med karnevalsschlagern ”Wir sind die Eingeborenen von Trizionesien” / ”Vi är Trizoniens infödingar”. På Sechstagerennen, ett sexdagars cykellopp, spelas låten istället för den nationalsång som saknas.
Handelsminister Karin Kock, enligt medierna den ”första kvinnan som inviger en internationell mässa”, välkomnar gästerna på franska och konstaterar: ”Även om vi inte kommer tillbaka till förkrigseuropas förhållanden med Tyskland som det dominerande industrilandet, betraktar vi det som ett hoppfullt tecken att detta land åter sätter i gång som exportör av industrivaror.”
Ministern fortsätter: ”För Sveriges del var tidigare England och Tyskland våra största handelspartner; England som köpare, Tyskland som säljare. De flesta europeiska länder hade en passiv handelsbalans med Tyskland och en aktiv med England. Men då kunde länderna bruka sina flöden av pund till att betala underskottet i balansen med Tyskland och de transoceana länderna.”
Nu såg dock allt annorlunda ut. Det fanns bara några få bilaterala handelsavtal. Den första tysk-svenska överenskommelsen tecknades den 19 april 1948. Den avsåg en svensk import på 40 miljoner och export på omkring 50 miljoner dollar. Men dollarn, som nästintill var den enda handelsvalutan, blev bristvaluta i Europa.
Svenska ministern förklarade: ”Målet måste bli tillbaka till en multilateral handel. Vi ser inte nu hur vi skall kunna komma tillbaka till en fri handel ännu på många år, men någon sorts organiserad multilateral handel bör kunna vara möjlig.”
Handelsminister Kock besöker också de båda tyska paviljongerna som – enligt tidningsartiklar – ”var placerade på behörigt avstånd från varandra”. Men Dagens Nyheter kunde rapportera: ”De tyska öst- och västzonernas avdelningar har blivit klara i god tid, men så lär också båda avdelningars personal ha hjälpt varandra en hel del, tydligen i känslan av att alla är lika goda tyskar.”
I övrigt blev namnskylten på den östtyska paviljongen utbytt några dagar innan invigningen. Istället för ”Sowjetzone” stod det nu ”Ostzone” på den. I den officiella utställningskatalogen presenteras östzonen under sovjetzonen. Inte mindre än 88 firmor är listade, varav de flesta företag börjar med VEB (Volkseigener Betrieb, bolagsformen för de statligt ägda företagen i dåvarande Östtyskland, reds. anm). Vid enstaka fall kunde man också läsa beteckningar som visar det ursprungliga företagsnamnet ”VEB Vereinigte Schmalkaldener Metallwerke, vormals Gebr. Heller”.
Bizonien är representerat med 52 firmor, från Belzer-Werk i Wuppertal (verktyg) via Hanomag i Hannover (jordbruksmaskiner) till Triumph-Werke från Nürnberg (motorcyklar och skrivmaskiner).
Men varifrån kom den verkliga sensationen på mässan? Skånska Dagbladet och alla, verkligen alla, andra svenska tidningar hade hittat sin favorit: ”Den stora sensationen på årets S:t Eriksmässa i Stockholm kommer från Sachsen, och den har redan skapat panik bland huvudstadens damer för att inte tala om strumpgrossisterna.”
Det var sachsarna som tog de första perlonstrumporna till Sverige och som skulle ta upp kampen mot de amerikanska nylonstrumporna. Man kunde få ett dussin perlonstrumpor för 18 dollar.
Redan efter några dagar berättade ledningen för östzonutställningen om en omsättning som uppgick till ”flera miljoner dollar”. Men enligt pressen fanns det ett problem: frågan om Sveriges regering ”är redo att använda sina dollarreserver för sådana oviktiga saker”. Ingenstans står det dock att läsa om vad de slutligen bestämde.
Däremot vet man att det bara tog tio minuter att bevilja köpet av ”världens största maskin för vägbyggen” för 20 000 dollar. Det 26 ton tunga monstret hade byggts med amerikansk licens på Alfelder Eisenwerk. Den kommunistiska tidningen Ny Dag misstänker att USA har satt press på Sveriges regering att köpa maskinen för att kunna bygga breda gator och flygplatser.
För övrigt kunde utställarna från Bizonien inte teckna några inköps- och leveransavtal utan att ockupationsmakternas representant hade gett sitt godkännande. Ansvarig för den amerikanska zonen var Anders Kullander, som var född i Sverige men nu var kapten i den amerikanska armén.
Om de tyska utställarna på mässan skriver Ny Dag: ”Man gör sig inte skyldig till någon överdrift om man säger att de båda tyska utställningshallarna (öst och väst är skilda åt) tilldragit sig alldeles särskilt stort intresse. Anledningen är inte bara att det är första gången på många år som tyskar deltar i en utställning utan också att Tyskland har åtskilligt att visa och sälja.”
Mässan uppnår ett nytt rekord med 220 000 besökare. Ur ett västtyskt perspektiv beskrev Dr. von Maltzan, chef för näringslivsförvaltningens utrikeshandelsavdelning (Verwaltungsrat für Wirtschaft ) i den brittisk-amerikanska Bizonien, resultatet så här: ”Den kommersiella framgången var lika stor som det hjärtliga mottagandet.”
Normaliseringsprocessen hade tagit ett stort kliv framåt. Den positiva trenden talade sitt tydliga språk och bekräftade det som de tyska förkämparna redan noterat, att det fanns en vilja att arbeta närmare tillsammans. Nästa mål är grundandet av en tysk-svensk handelskammare.
I september 1948 beslutar handelskamrarna i Hamburg och Bremen att ansluta sig till Lübecks Delegatur i Stockholm. Det får nu heta Kontor der Handelskammern Lübeck, Hamburg und Bremen och är lokaliserat i en lägenhet vid Karlavägen 84. Den ”förmodligen första anställda med ersättning” är Stefan Scherlag, som under tiden har avancerat till diplomerad ekonom vid Handelshögskolan i Stockholm. I november 1949 skriver vd Dr. Karl Gehnich i ett intyg om honom: ”Vi anser honom såsom en synnerligen värdefull tillgång.”
Handelskammaren flyttar till Linnégatan 8. Kontorets uppdrag beskrevs i en rapport från kammarens 25-årsjubileum 1976 på följande sätt: Skapa ömsesidiga affärsrelationer mellan Sverige och Tyskland, ge information och företagsupplysningar, göra reklam för tysk handel med annonsering i pressen, initiera kontakter med svenska myndigheter och förbund, ge stöd vid inresa till Sverige, göra reklam för hamnarna i Hamburg, Bremen och Lübeck samt främja sjöfart och frakt.
När Förbundsrepubliken Tyskland så grundas den 23 maj 1949 börjar denna att etablera egna representationskontor i utlandet. Detta gör att handelskamrarna i Hamburg och Bremen av principiella skäl drar sig ur det gemensamma företaget i Stockholm redan mot slutet av 1949. Men Lübeck behåller sin närvaro, och kontoret får nu bära namnet Kontor der Industrie- und Handelskammer zu Lübeck.
År 1951 blir händelserikt för de tysk-svenska relationerna. Den svenska exporten till Förbundsrepubliken Tyskland ökar nu till 989 miljoner kronor, importen från Tyskland till 1,3 miljarder. Den 22 januari träffas representanter från tyska och svenska industri- och handelsföretag i Stockholm för att bilda en interimsstyrelse för den planerade tysk-svenska handelskammaren. Styrelsen ska dessutom utarbeta stadgarna. Man beslutar att den 6 mars ska bli dagen för själva grundandet.
Platsen bestäms till Stockholms handelskammare på Upplandsgatan 58. Men Dagens Nyheter rapporterar den 4 mars om det stora intresset från näringslivet, ”Anslutningen har blivit betydligt livligare än väntat” och istället bjuds den konstituerande församlingen in till Handelshögskolans aula den 6 mars kl 15. Omkring 400 deltagare kommer.
Gustaf Göranson (SCA) väljs till kammarens första president, och vice president blir Dr. Dietrich Wilhelm von Menges (Ferrostal AG, Essen). Handelskammarens första vd blir Wolfgang Krüger. Man bestämmer att presidiet ska bestå av nio svenska och nio tyska representanter. Denna balans betyder ”att detta utesluter redan från början att kammaren kan tjäna något politiskt syfte” (Svenska Dagbladet), som man också betonar på mötet.
Två i styrelsen, Dr. von Menges och Walter Edström (ESAB), en av de starkaste krafterna bakom grundandet och kammarens president efter 1953, slår vad om att kammaren kommer att ha 1000 medlemmar efter ett halvt år. Detta mål var kanske lite väl optimistiskt, men även 618 medlemmar är rätt imponerande.
År 1952 flyttar Tysk-Svenska Handelskammaren till den fina adressen på Munkbron 9. Parallellt med grundandet är det ett stort antal andra händelser som påverkar den bilaterala och internationella politiken och handeln.
Den 13 mars 1951 överlämnar generalkonsul Kurt Sieveking sina kreditivbrev till det svenska utrikesdepartementet. Redan i juni blir det tyska generalkonsulatet en beskickning, men det dröjer till slutet av mars 1956 innan beskickningen blir en ambassad under ledning av Herbert Siegfried.
Den 26 januari 1951 tecknas den första överenskommelsen om handeln mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sverige, i september går Förbundsrepubliken med i GATT-överenskommelsen, och den 1 oktober tar man steget från specifika tullar till värdetullar.
Den 30 juni stängs Lübecks kontor i Stockholm på rekommendation av dess ledning Dr. Henrik Scherlag. Visionen, som han och några andra likasinnade outtröttligt och envist hade kämpat för att uppnå, hade förverkligats.
Vår jubileumsfilm
Följ med oss och återupptäck de milstolpar som format vår gemensamma historia och präglar oss än i dag. Tillsammans formar vi framtiden.
