28 augusti, 2025
De tyska sociala systemens kostnadsstruktur och hur eventuella förändringar skulle kunna tacklas framöver är en svår nöt att knäcka i ett redan idag känsligt regeringssamarbete. Kompromisser kommer att behövas, menar professor Hubert Fromlet, senior advisor vid Tysk-Svenska Handelskammaren.
För en del ledande tyska regeringsledamöter – i klartext CDU-/CSU-ministrar och fraktionsledare – förefaller det tyska socialsystemet inte längre finansierbart, beroende främst på tre faktorer:
de ofrånkomliga stora offentliga utgiftsbehoven avseende försvar och infrastruktur
de kommande stora demografiska utmaningarna
den med den negativa demografin delvis sammanhängande låga potentiella tillväxten.
Anledning nog att i nedanstående analys ta en närmare titt på de tyska sociala systemens kostnadsstruktur.
Tyskland präglas för närvarande av ekonomisk stagnation och tilltagande budgetbekymmer. I finansdepartementets senaste finansieringskalkyler saknas fram till 2029 fortfarande 172 miljarder euro. Inte att undra på att sökandet efter nya besparingar och nya (skatte-) inkomster håller på att intensifieras.
En besparingskälla som ofta nämns i detta sammanhang är den så kallade socialbudgeten, helt nyligen publicerat för 2024 med omfattande siffermaterial. Följande nyckeltal för 2024 ter sig speciellt intressanta att plocka fram i detta sammanhang:
Tysk socialbudget totalt (2024): 1345 miljarder euro = 31,2 procent av BNP
Fördelning på olika bidragsgivare till det sociala systemet (i procent):
arbetsgivare 31; hushåll 34; stat, delstater och kommuner 35.
Fördelning på stora sociala utgiftsposter (i miljarder euro):
Pensioner och dylikt 533; sjukersättning med mera 523; barnbidrag etc. 153; arbetslöshetsersättning 46.
Tysklands budgetproblem är välkända. Finansminister Lars Klingbeil har uppenbarligen en mycket svår balansgång mellan nödvändig utgiftsökning (försvar, infrastruktur, utbildning) och ofrånkomlig budgetåtstramning av statsfinansiella balansskäl.
Förbundskansler Friedrich Merz ser i sin tur en konkret besparingspotential genom en viss bantning av dagens generösa socialstat. Den 26 augusti 2025 konstaterade han: ”Dagens socialstat kan inte längre finansieras på grundval av vår makroekonomiska prestation”.
Samtidigt bör dock beaktas att socialstatsprincipen har en viktig förankring i den tyska grundlagen, konkret i artikel 20. Detta faktum kan sätta juridiska begränsningar och bädda för överklaganden.
Men frågan är därtill, i vad mån socialförsäkringssystemet också kan ses som en variabel för oberoende ekonomer. Svaret är inte givet. Med detta menar jag att det finns alldeles för mycket politik, ideologi och juridiskt tolkningsutrymme för en oberoende ekonom som ska ta ställning till sociala nedskärningskrav eller -förslag, även om kravet på tryggare statsfinanser verkar vara befogad. Däremot kan det vara på sin plats att närmare diskutera hur de aktuella ideologiska knutarna mellan unionspartister och socialdemokrater skulle kunna lösas upp.
Givetvis innehåller bantningar av den tyska socialstaten mycket politiskt sprängstoff. Det gäller i synnerhet i en koalition med en regeringspartner som känner sig historiskt ansvarig för social trygghet – för närvarande kanske med arbetsministern och SPD-co-ordföranden Bärbel Bas i spetsen. Hon verkar dessutom inte särskilt väl komma överens med förbundskanslern.
Även om SPD:s andra co-ordförande Lars Klingbeil verkar ha ett fungerande samarbete med Friedrich Merz, måste han också försöka hålla ihop det påtagliga antalet socialdemokrater med traditionella sociala värderingar. Denna partistrategiska nödvändighet pekar mycket på behovet av idag ännu icke synliga kompromisser mellan CDU/CSU och SPD.
Mitt eget scenario är att en socialdemokratisk acceptans av ett bantat socialsystem rimligen borde förutsätta att CDU/CSU kommer att gå SPD tillmötes med en framtida beskattning av relativt stora förmögenheter eller höga inkomster (Reichensteuer). Detta trots att en sådan politisk omsvängning inte alls skulle ligga i linje med traditionella unionspolitiska värderingar.
Intressant är dock i detta sammanhang att det även inom CDU börjar höjas enstaka röster – exempelvis av budgetexperten Andreas Mattfeldt – som inte längre vill tabubelägga vissa skattehöjningar för finansiellt välmående hushåll. Mot denna teori talar emellertid att förbundskansler Merz så sent som den 31 augusti ånyo avvisat alla tankar från SPD på kommande skattehöjningar. Detta med hänvisning till koalitionsfördraget.
Samtidigt bör understrykas att viktiga kommunalval kommer att äga rum i Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen den 14 september, vars resultat på bred front torde tolkas som termometer för den stora koalitionen i Berlin. Denna snart kommande händelse kan mycket väl ha höjt temperaturen lite väl mycket i den senaste tidens debatt om socialstatens framtid.
Å andra sidan: En sänkning av medborgarhjälpen, alltså statliga bidrag till oförsäkrade arbetslösa, Bürgergeld, ofta påtalat av CDU-/CSU-toppolitiker, med en total volym på 58 miljarder euro under 2024 skulle inte heller kunna avlasta den statsfinansiella bördan på ett avgörande sätt. Ett flertal saneringsinsatser behövs – offentlig avbyråkratisering icke att förglömma.
Slutsats: Den av flertalet unionstoppar efterlysta bantningen av socialstaten Tyskland kommer att bli allt annat än lätt. Utan kompromisser inom den stora koalitionen hotar en regeringskris redan under de kommande månaderna – och därmed också allt annat än en positiv uppbackning av den tyska ekonomin. Än finns chansen att leda Tysklands ekonomi på rätt spår igen, även om det ter sig något svårt att i dagsläget dela förbundskanslerns optimism om det framtida regeringssamarbetet. Det kommande delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen skulle dock kunna störa samarbetsklimatet mellan CDU/CSU och SPD mer än vad som annars hade varit fallet.
