Europas skuldproblem – en varning också till Tyskland och Sverige

Sommaren har varit obehagligt varm i stora delar av Europa. Även obligationsmarknaden kännetecknades under de senaste veckorna av en besvärlig temperaturhöjning – med speciellt Frankrike och Storbritannien i negativt fokus. Obligationsräntorna har till och med gått upp generellt i hela Europa, även i Tyskland och Sverige. Är detta mer än ett varningstecken?

Bred långränteuppgång i EU

Obligationsräntorna – ofta även kallat långräntorna – är en känslig planta, ibland också överkänslig. Den kan reagera från den minsta lilla blåsningen till de första tecknen på en kommande storm. Därför är det ofta svårt att tolka pågående höjningar av långräntorna.

Just nu har vi en sådan situation med påtaglig oro på de europeiska och globala finansmarknaderna. Denna oro har akut funnits i två till tre månader – och är därmed ingen direkt dagslända. Trendmässigt har långränteuppgången till och med pågått under en längre tid. Följande förändringar av den 10-åriga räntan för statsobligationer kan exempelvis observeras under det gångna året, med den andra noteringen under den senaste månaden (fram till den 5 september, förändras fortlöpande):

Storbritannien från 3,92 till 4,74 procent = +0,82 (+0,201 under den senaste månaden)

Frankrike från 2,91 till 3,42 procent = +0,51 (+0,202 under den senaste månaden)

Italien från 3,31 till 3,61 procent = +0,30 (+0,142 under den senaste månaden)

Spanien från 3,02 till 3,31 procent = +0,29 (+0,103 under den senaste månaden)

Tyskland från 2,21 till 2,71 procent = +0,50 (+0,090 under den senaste månaden)

Sverige från 1,97 till 2,53 procent = +0,56 (+0,164 under den gångna månaden)

Ovanstående översikt leder till några slutsatser. För det första har de europeiska långräntorna stigit avsevärt redan under det gångna året, speciellt i Storbritannien och Frankrike – länder vars utveckling av statsskulden numera betraktas med särskild oro av finansmarknaden, toppat av den mycket osäkra förtroendeomröstningen i Frankrike nu den 8 september. För det andra har även Tyskland och Sverige dragits med en bit i den europeiska långränteuppgången – två länder som nu också vill satsa på en stigande statsskuld, men med Sverige i ett mer komfortabelt utgångsläge än Tyskland – dock med en tydligare ränteuppgång under den senaste månaden.

Slutsats: Det vore bra om Tysklands och Sveriges regeringar skulle behålla ett vaksamt öga på utvecklingen av den egna statsskulden. Utvecklingen i Storbritannien och Frankrike bör åtminstone fungera som ett varningstecken. Slutet på krisen i dessa i dessa två länder vet vi ingenting om. Överdrifter förekommer på obligationsmarknaderna, som sagt. Dock bör den brittiska och franska utvecklingen fungera som ett varningstecken framför allt i så måtto att växande statliga utgifter i både Tyskland och Sverige i möjligaste mån borde ges en kvalitativ tillväxtstämpel. Detta med erforderliga strukturella inslag utan överdriven kortsiktig konjunkturstimulans – även om den senare inriktningen också kommer att behövas.