Insikten om handlingsbehov inom den regerande tyska CDU/CSU/SPD-koalitionen har aldrig varit större än i dessa dagar. Både förbundskanslern Friedrich Merz (CDU) och vice förbundskanslern Lars Klingbeil (SPD) vet att klockan är fem i tolv för att övertyga tveksamma hushåll, företag och finansmarknader om en bättre ekonomisk utveckling framöver, skriver professor Hubert Fromlet, senior advisor vid Tysk-Svenska Handelskammaren.

Framför allt delstatsvalen i Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz i mars månad fick förbundsregeringen att vakna. Socialdemokraterna framstod som de stora förlorarna i bägge delstaterna men inte heller CDU kunde känna sig riktigt nöjt. Visserligen lyckades CDU att vinna valet i Rheinland-Pfalz men inte – vilket ingen kunde förutse för några månader sedan – i Baden-Württemberg, Tysklands tredje största delstat. Samtidigt sågs högerytterpartiet AfD som stor vinnare i de två sydvästra delstaterna och som nyetablerat arbetarparti.

Klingbein lanserar ”Frühling der Reformen”

Det är till och med möjligt att CDU och SPD – det vill säga particheferna Merz och Klingbeil – senast blivit ännu mer sammansvetsade. Även om Klingbeil direkt efter ovannämnda delstatsval fått möta en hel del kritik från den egna socialdemokratiska basen finns endast enstaka krav på hans avgång som SPD:s co-ordförande, en roll han har tillsammans med den mer vänsterorienterade arbets- och socialministern Bärbel Bas. Samtidigt har Klingbeil på sistone börjat visa en hel del kampanda, vilket fått vissa observatörer att hoppas på att det till sist kan bli ”reformernas vår” (Frühling der Reformen enligt Klingbeils egna ord) - efter det misslyckade försöket att förra året skapa ”reformernas höst” (Herbst der Reformen).

Av allt att döma är hoppet denna gång större att lovande reformer till sist de facto kan komma till stånd och inte enbart små reformer (Reförmchen som det ibland kallas på tyska). Men det kräver också att den bayerska koalitionspartnern CSU inte motsätter sig viktiga och riktiga reformförslag från CDU/SPD:s sida.

Eftersom den stora koalitionen hittills inte övertygat de viktigaste aktörerna i det tyska samhället, har klockan numera blivit fem i tolv för framtidsreformer. Detta i ännu högre grad när dessutom Iran-kriget håller på att försämra Tysklands konjunkturutsikter för 2026 och kanske även för 2027 – i värsta fall som kan medföra en lätt recession. 

Mer exakta BNP-prognoser ter sig uppenbarligen omöjliga under rådande globala osäkerhet. För egen del har jag för närvarande svårt att se tysk ekonomi under 2026 klara mer än stagnation eller minimal BNP-tillväxt nära 0,5 procent om inte den ekonomiska politiken snart och mycket trovärdigt kan styras åt rätt håll. Långtgående strukturreformer under loppet av innevarande år kan emellertid – och den chansen finns fortfarande vid analys av den senaste politiska utvecklingen – bana väg för bättre tillväxttider bortom 2026. 

Vad vill Merz och Klingbeil – och Söder? 

Som mest intressant framstår inom den närmaste framtiden Klingbeils strategiska och praktiska agerande, speciellt med tanke på hans budskap att de tilltänkta reformplanerna kommer att vara smärtsamma – både för honom själv och hans parti, som han uttrycker det. Än så länge får man dock avvakta, hur konkretiseringen kommer att se ut. Initialt har Klingbeils reformtankar i vart fall framkallat samtycke på många håll, inklusive från Friedrich Merz och viktiga representanter för CDU och näringslivet. 

Också Bayerns konservativa CSU-ordförande Markus Söder kan komma att påverka uppläggningen av den kommande ekonomiska politiken, speciellt när det gäller höjda inkomstskatter för höginkomsttagare och det tilltänkta avskaffandet av sambeskattningen för makar. Alltför stort kommer däremot Söders inflytande troligen inte att bli. 

Bättre tillväxt främjar reformer

Det kommer att visas som en viktig ingrediens i reformpolitiken att inte enstaka reformpunkter pratas sönder av motståndare och gruppintressen. Det finns många reformförslag som återfinns i Klingbeils och olika expertkommissioners tankegångar som ogillas av andra. Det kan handla om ett flertal svårhanterbara områden såsom inkomstskatter, moms, pensioner, åldrings- och sjukvård samt budgetstabilisering. 

Två pelare finns i Klingbeils strategi. Den första handlar om förstärkning av tillväxtpotentialen, exempelvis genom olika uppluckringar av arbetsrätten och incitament för mer arbete. Den andra klargör behovet av en kommande budgetkonsolidering med hjälp av bland annat vissa skattehöjningar. Inte ens Merz vill utesluta en framtida momshöjning av rena budgetskäl – trots den härmed förknippade konjunkturrisken som dock i så fall kan komma att dämpas för vanliga inkomsttagare.

Mycket måste fortfarande förhandlas om, vilket gör det omöjligt att redan idag diskutera existerande detaljer mer utförligt (se om detta Klingbeils tal på tyska från den 25 mars 2026).  

Även med hänsyn till ovan beskrivna särintressen som reformhinder behöver Tyskland vässa sin konkurrenskraft och därmed tillväxtpotential. Högre tillväxt innebär – i linje med Mancur Olsons fortfarande användbara forskning om intressegrupper – ett akut behov att motverka reformer eller förändringar av enskilda grupperingar.

Nuvarande svaga BNP-tillväxt – 2025 endast +0,2 procent – förklarar således till viss del Tysklands svårigheter att driva fram långtgående reformer. Även framöver kommer det att finnas stora reformbehov i den tyska ekonomin. Detta utgör med hänvisning till Olsons forskning ytterligare ett argument för successivt bättre strukturella förutsättningar för tysk tillväxt. 

Kanske kan vägen framöver bli något lättare att reformera. Hoppet har stärkts något i slutet av mars.