Lyckas den tyska regeringen att vända det dåliga stämningsläget?

Ett knappt år efter valet till förbundsdagen saknas alltjämt förtroende till den stora koalitionsregeringen, bestående av unionspartierna CDU/CSU och socialdemokraternas SPD. Åtminstone inom CDU/CSU växer nu insikten att det behövs mer för att förbättra näringslivets bristande framtidstro. Drar socialdemokratin åt samma håll?

Söders trevare

Tysklands ekonomisk-politiska program består hittills framförallt av två stora stimulanspaket på vardera 500 miljarder euro under de kommande åren för satsningar på främst infrastruktur och ett förstärkt försvar. Dessa 1000 miljarder baserades dock på en grundlagsändring av den förra förbundsdagen - även med stöd av miljöpartiet "De Gröna". Andra åtgärder som påbörjades ifjol, såsom minskad byråkrati och bättre avskrivningsmöjligheter samt sänkt företagsbeskattning från 2028, tillhör däremot de hittills viktigaste ingredienserna i den nya regeringens beslutade ekonomipaket.

Uppenbarligen övertygades dock varken det tyska näringslivet eller den internationella analytikerkåren av koalitionsregeringens fram till nu beslutade eller planerade konjunkturella och strukturella stimulansåtgärder. I tidigare analyser har jag hänvisat till risken att stämningsläget kanske till och med hade hamnat i en sämre dager än det otillfredsställande faktiska läget.

I november 2025 kommenterade jag detta med bland annat följande ord om den tyska ekonomiska politiken: ”En omfattande big bang hade givit uttryck för större beslutsamhet jämfört med oregelbundet framplockade beslut från tid till annan … Även samtidigt lanserade snabbare och mer omfattande sänkningar av olika företagsskatter och -avgifter samt energikostnader hade tagits emot positivt av det tyska näringslivet och den internationella arenan. Psykologiskt hade detta varit bra…”.

Tankar i samma riktning presenterades i början av det nya året också av CSU-ledaren Markus Söder, som föreslog bland annat en tidigareläggning till 2026 av den från 2028 stegvis planerade sänkningen av företagsskatten. Även förbundskansler Friedrich Merz ansåg i detta sammanhang att det låg mycket i Söders förslag. Han verkade dock reagera relativt försiktigt med ett tydligt påtalat finansieringsförbehåll på grund av det krångliga budgetläget.

Precis här blir den ekonomiska politiken återigen ganska krånglig. Visserligen verkar unionspartierna och socialdemokraterna mer eller mindre överens om prioriteringen av Tysklands ekonomiska återhämtning – men inte om finansieringen av fler företagsbefrämjande åtgärder. SPD talar mycket om höjd skatt för stora arvtagare – något som avvisas bestämt av unionspartierna med hänvisning till det stora antalet familjeägda företag. Detta samtidigt som SPD fortfarande eftersträvar lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Det gör visserligen också unionspartierna – men på ett mer avvaktande sätt.

På något sätt handlar hanteringen av den tyska skatteproblematiken fortfarande om att försöka göra en cirkel fyrkantig.

Chansen till fler förbättringar av den ekonomiska politiken bör tas nu

Oavsett politisk eller ideologisk positionering bör den politiska chansen till en (något) mer synlig tillväxtförstärkning tas nu. Det gäller ännu mer med tanke på att Söders trevare om påskyndad sänkning av företagsskatter och energipriser på bredare front börjat väcka vissa förhoppningar om ett snabbare tyskt reformtempo. Kanske skulle dylika förändringar kunna framkalla en klart märkbar eller åtminstone begränsad psykologisk uppryckning – något som Tyskland definitivt behöver.

Slutsats: Den senaste tidens ekonomisk-politiska upptrappningsprocess med krav på en ännu näringsvänligare politik kan inte fungera utan mycket fingertoppkänsla och målorienterad kompromissvilja från samtliga regeringspartiers sida. Prioriteringen av de ekonomiska framtidsfrågorna kan dock inte ske utan vissa sociala hänsyn med tanke på SPD:s hemvist. Den stora målsättningen – att få tysk ekonomi på fötter igen – är samtliga regeringspartier ändå överens om.

Här ligger fortfarande chansen till successivt något bättre tyska tillväxtförhållanden. Det finns dock inte längre tid till ineffektiva långbänkförhållanden.

2026 blir ett supervalår

Behovet av en mer övertygande ekonomisk tillväxtpolitik gäller inte minst med tanke på att 2026 blir ett intensivt valår på delstats- och kommunnivå med påtagliga risker för både CDU/CSU och SPD – och följaktligen uppenbara möjligheter för det extrema högerpartiet AfD, eventuellt med negativa återverkningar även på förbundsregeringen. Delstatsval kommer bland att hållas i Baden-Württemberg (den 8 mars), Rheinland-Pfalz (den 22 mars), Sachsen-Anhalt (den 6 september), samt Berlin och Mecklenburg-Vorpommern (båda den 20 september). Dessutom kommer viktiga kommunalval att äga rum i följande tre delstater: Bayern (den 8 mars), Hessen (den 15 mars) och Niedersachsen (den 13 september).

Mot denna politiska bakgrund förvånar det inte att CSU-chefen Söder har bråttom med sina nyligen lanserade ekonomisk-politiska ändrings- och tilläggsförslag.