Tysklands förbundskansler Friedrich Merz har på senare tid gått miste om en hel del förtroende både hos tyska folket och även det egna regeringspartiet CDU. Kritiken handlar mestadels om svikna löften och bristande ledarskap – förvisso allvarligt för en regeringschef. Budgetveckan med budgetomröstningen i förbundsdagen fredagen den 27 november kan vara avgörande för Merz för att återvinna tappat förtroende.
Kan Merz bör leva upp till tidigare löften och ta nya grepp?
Kritikerna anklagar förbundskanslern för att han - trots uppenbar probleminsikt – inte lyckats förverkliga alla löften och aviseringar på erforderlig bred front, inte ens hos de egna unionspartierna CDU och CSU. Samtidigt anser motståndarna inom de egna leden och näringslivet att förbundskanslern inte uppträtt tillräckligt tufft mot SPD:s co-ordföranden, tillika finansministern Lars Klingbeil.
Särskilt besvärande för Friedrich Merz är att finansministern har stoppat hans utlovade sänkning av elskatten för hushåll och de småföretag som hittills inte omfattats. Finansministern hänvisar till behovet av besparingar, trots att sänkningen ”bara” skulle ha kostat drygt 5 miljarder euro.
Detta verkar som en begränsad summa när nästa års budgetunderskott samtidigt beräknas uppgå till hela 210 miljarder euro, vid totala utgifter på 561 miljarder euro, vilket är nästan 7 procent mer än föregående år. Om sänkningen av elskatten till sist inte blir av kan den åtföljande förtroendeförlusten i värsta fall till och med bli kostsammare i euro än 5 miljarder på grund av uteblivna skatteinkomster från besvikna konsumenter och investerare.
Likaså kritiseras Merz för att han inte klarade av att behålla den så kallade ”kalla progressionen”, vilket syftar till inflationsskyddade skatteskalor. Detta tillsammans med mindre socialpolitiska besparingar än tilltänkt ledde till den breda besvikelsen.
Även SPD har stora problem
Det får inte heller förbises att även finansminister Lars Klingbeil har sina partiinterna kritiker, ganska logiskt med ett socialdemokratiskt väljarstöd på blott 13-14 procent. Dessutom kommer förra arbetsministern Hubertus Heil i januari att kandidera till (co-)ordförandeposten i SPD efter co-ordföranden Bärbel Bas avgång för en tid sedan. Heil anser – precis som delar av SPD-basen – att jobben som SPD-chef och finansminister inte kan förenas.
Heil har en tydlig löntagarvänlig profil men med en ganska pragmatisk grundhållning. Han utgör säkerligen en talför konkurrent till Lars Klingbeil. Det är dock oklart om Klingbeil vill och kan sitta kvar som co-ordförande och om Mecklenburg-Vorpommerns relativt populära ministerpresident Manuela Schwesig slutligen vill träda fram i SPD:s första led. Schwesig:s SPD har nyligen bildat en koalition i huvudstaden Schwerin med miljöpartiet De gröna och vänsterpartiet Die Linke. Jag ser henne ändå i första hand som en pragmatisk och mindre som en särskilt ideologisk vänsterpolitiker.
Även SPD står således inför en nyorientering, vilket i sin tur troligen inte kommer att underlätta samarbetet inom den stora koalitionen. SPD:s partikongress i mitten av januari kommer att ge en ytterligare fingervisning om den stora koalitionen kommer att fungera bättre under andra hälften av mandatperioden än under den första. Trots alla problem räknar jag med att Merz kommer att sitta kvar hela mandatperioden. Helt säker kan dock ingen vara.