20 augusti, 2025
Den tyska politiken har turbulenta sommarmånader bakom sig. Nu är det upp till bevis för den nytillträdda regeringen. En kraftansträngning är nödvändig för att märkbart kunna lämna den ekonomiska stagnationen under loppet av 2026, menar professor Hubert Fromlet, senior advisor vid Tysk-Svenska Handelskammaren.
När den stora tyska CDU/CSU/SPD-regeringen kom till makten för cirka ett halvår sedan, var stora delar av Tysklands befolkning och näringsliv mer än glada över att slippa allt tjafs som präglade den röd-gul-gröna trafikljuskoalitionen under senare delen av mandatperioden.
Tyvärr höll dock denna nyvunna glädje inte särskilt länge. Redan under sommaren uppkom ett flertal allvarliga konflikter inom den relativt nya regeringen – allt annat än bra i ett skede som krävde konkret förbättrat förtroende inför en hel del betungande strukturella beslut och åtföljande ekonomisk-politiska omläggningsbehov.
Det är följaktligen enormt viktigt att den tyska koalitionsregeringen snarast kan visa upp förnyad god samarbetsanda och konkret framtidsorienterat reformarbete. Detta behövs för att märkbart kunna lämna den ekonomiska stagnationen under loppet av 2026 och kanske nästa år komma upp till en 2-procentig BNP-tillväxt, vilket också vore bra för Sverige.
Förvånansvärt nog fanns det under de gångna veckorna konfrontationer mellan samtliga tre regeringspartier, det vill säga mellan unionspartierna och socialdemokraterna men också – nota bene – mellan CDU och CSU. Till och med själva CDU drabbades av interna motsättningar. En sämre politisk start för en ny regering kunde man knappt tänka sig. Två stora konkreta konfrontationer kunde härvidlag noteras efter midsommar.
Den första stora konfrontationen handlade om valet av en ny domare till den tyska författningsdomstolen. Inledningsvis var regeringskoalitionen överens om den av SPD föreslagna kvinnliga kandidaten, vilket dock i det avgörande beslutsskedet ifrågasattes av en del unionsparlamentariker på grund av hennes ideologiskt liberala inställning i abortfrågan. Detta partiella unionsuppror mot SPD:s domarkandidat professor Frauke Brosius-Gersdorf slutade med att hon kände sig tvungen att till sist avstå från sin kandidatur.
Den andra stora direkta konfrontationen uppkom genom regeringens beslut att stoppa tyska leveranser av vapen till Israel som skulle kunna användas i Gaza – ett beslut som fick hård kritik av CDU:s närstående partner CSU, tillika del av den regerande stora koalitionen.
Konfrontationerna fördes i öppen dager och nådde således ut till den breda allmänheten. Men det fanns ytterligare interna meningsskiljaktigheter under sommaren som blivit publika. Exempelvis riktade Nordrhein-Westfalens CDU-ministerpresident Hendrik Wüst skarp kritik mot koalitionsregeringen mot bakgrund att den i koalitionsfördraget överenskomna sänkningen av elskatten till sist inte inkluderade samtliga företag och hushåll, utan endast industrin och jordbruks- respektive skogsbrukssektorn. Även en rad näringslivsorganisationer protesterade mot denna begränsning. Finansminister Klingbeil motiverade beslutet med statens besparingsbehov vid en för övrigt rätt frikostig budgetpolitik.
En annan konfliktyta under sommaren kom upp efter ekonomiminister Katherina Reiches (CDU) trevare om behovet av längre livs- och årsarbetstid på grund av de allt högre sociala kostnaderna. För denna ”frispråkighet” fick hon kritik från både socialdemokrater och en del kristdemokrater – det vill säga från politiker som fortfarande fokuserar på det sociala nuet men inte så mycket på näringslivets redan idag bristfälliga konkurrenskraft och framtidens statsfinansiella utmaningar som exempelvis är kopplade till demografin, vars trend för närvarande också förvärras av det låga barnafödandet, 2024 med en genomsnittlig fertilitet på 1,35 barn per kvinna, jämfört med klart högre 1,59 år 2016.
I bakgrunden finns också en påtaglig mängd hittills mer dolda eller i debatten uppskjutna problemområden som redan under hösten eller vintern mycket väl har potentialen till ytterligare öppna konfliktsituationer inom regeringen. Hit hör bland annat följande komplicerade utmaningar för den stora koalitionen:
Pensionssystemet
Tysklands pensionssystem står under de närmaste åren inför kraftigt växande utmaningar, finansiellt men också socialt som följd av de tilltagande generationsklyftorna. Den negativa demografi- och fertilitetstrenden kräver klart modigare framtidssatsningar än vad det nyligen av regeringen föreslagna pensionspaketet ger upphov till, vilket i huvudsak ska garantera en pension fram till 2031 på 48 procent av den beräknade genomsnittslönen.
Socialförsäkringssystemet (utöver pensionen)
Dagens statliga sociala system för bland annat de lagstiftade sjukkassorna, föräldrapenning och arbetslöshetsförsäkring bedöms av många experter som alldeles för dyra och i framtiden kräva antingen högre socialförsäkringsbidrag av inkomsttagare och företag – för närvarande 21 procent vardera för bägge parter, sammanlagt 42 procent – och/eller nedskärningar i de sociala systemen. Man kan ana att även detta politiskt mycket känsliga område kan leda till starka motsättningar mellan CDU/CSU och SPD, personifierat framför allt av den socialdemokratiska arbetsministern Bärbel Bas.
Socialstödssystemet
Här fokuseras kritiken och debatten fortfarande på den formen av socialhjälp som kallas ”Bürgergeld” (på svenska ungefärligen ”medborgarbidrag”), vilket ofta anses som alltför lättillgängligt och generöst med en årskostnad närmare 50 miljarder euro – många gånger motverkande vad som i Sverige definieras som den så kallade arbetslinjen.
Näringslivets konkurrenskraft (inklusive skatte- och avgiftspolitik)
Tyskt näringsliv har sedan en längre tid tillbaka klagat på tappad konkurrenskraft, nyligen åter bekräftat av tyska ifo-institutets regelbundna enkät i ämnet. I denna rapport nämns bland annat energipriser, regleringar och förutsättningar för investeringar som reformområden för bättre konkurrensförmåga.
Men det finns också ett flertal andra faktorer som skulle kunna förbättra de tyska företagens konkurrenskraft – några av dem sannolikt också med kontroversiellt innehåll för en del socialdemokrater.
Hit hör till exempel vissa skatte- och avgiftssänkningar för företagen och skärpningar på arbetsmarknaden. Institutionellt – och ideologiskt mindre betungande – efterlyser i stort sett alla tyska företag betydligt mindre offentlig byråkrati. En viss byråkratiminskning har visserligen redan skett eller beslutats om under de gångna månaderna, men mycket mer kan fortfarande göras.
Expansionen och finansieringen av statsskulden
Uppenbarligen borde det finnas en relativt lång rad sociala frågor högt upp på den enligt flertalet experter ofrånkomliga strukturella reformagendan – områden som socialdemokratin traditionellt vill värna om. SPD:s ambition att försvara nuvarande sociala system forcerar dock konfliktpotentialen med två grupperingar – å ena sidan med koalitionspartnern CDU/CSU som oroar sig för Tysklands statsfinansiella stabilitet och å andra sidan med den yngre generationen som hittills politiskt inte beaktats på ett balanserat sätt.
Tysklands aktuella och allt dyrare sociala system skapar framöver med stor säkerhet icke önskvärda statsfinansiella utmaningar. Det kan i sin tur mycket väl leda till en besvärlig debatt om skattehöjningsbehov – något som unionspartierna definitivt inte efterlyser, snarare motsatsen. Traditionellt påtalar socialdemokrater i besvärliga budgetlägen framför allt höjningar av arvs- och förmögenhetsskatten, vilket vid upprepning under denna mandatperiod säkerligen skulle framkalla mycken irritation hos unionspartierna i regeringen.
Å andra sidan utgör den tyska budgetutvecklingen ett uppenbart bekymmer som kräver handling. 1000 miljarder euro är redan intecknade för statliga infrastruktursatsningar och försvaret. Till detta kommer – som ovan antytts – skenande kostnader för olika sociala system om inte effektiva och delvis svidande reformer och omstruktureringar kan åstadkommas relativt snart. Lyckas man inte med detta spelar man definitivt högerextrema AfD i händerna. Således allt annat än en komfortabel sits för den sittande regeringen!
Slutsats: Den tyska koalitionsregeringen står inför en hel del utmaningar under den kommande hösten och vintern. Olika potentiella konfliktytor skönjes redan idag mellan CDU/CSU och SPD. Positivt är dock att personkemin mellan CDU-förbundskanslern Friedrich Merz och vice förbundskanslern Lars Klingbeil fortfarande verkar vara intakt. Problemet för dessa två regeringsledare är snarare relationen till delar av de två partiernas parlamentsledamöter och partibasen samt en och annan minister – i viss mån också gentemot CDU:s bayerska systerparti CSU. Både Merz och Klingbeil bör göra allt för att lyfta de svaga opinionssiffrorna – för närvarande kring 40 procent för CDU/CSU och SPD sammanlagt – men också ganska lågt för bägge två på det personliga planet.
Merz och Klingbeil har således ett enormt sammanhållningsarbete framför sig under de kommande kvartalen vad gäller den krångliga balansgången mellan nödvändiga men delvis svidande strukturreformer och behovet av bättre opinionssiffror bland väljarna samt sympatiuppbackning av det tyska näringslivet. Lyckas man inte med denna besvärliga balansgång, kommer den tyska ekonomin framöver inte kunna växa av egen kraft utan enbart med hjälp av statliga insatser. Men även här finns det begränsningar med tanke på de – med oförändrad politik – snabbt växande budgetunderskotten.
Tysk ekonomisk strukturpolitik handlar således om två centrala parametrar: sociala system som landet framöver har kan råd med och som säkerställer sunda statsfinanser samt en förstärkning av näringslivets konkurrenskraft. Det är med andra ord inga lätta utmaningar och åtaganden för den tyska koalitionsregeringen!
För en månad sedan verkade Tyskland fortfarande präglas av en försiktigt spirande optimism. Ledande konjunkturbedömare såg till och med ett lätt uppskrivningsbehov av sina tidigare mer eller mindre pessimistiska konjunkturprognoser. I samband med regeringens och många stora företags gemensamma investeringsinitiativ med benämningen ”Made for Germany” framkom särskilt positiva tongångar.
Speciellt förbundskanslern och finansministern tolkade de av ovan citerade företag planerade 631 miljarder euro tunga investeringsplaner fram till 2028 inom ramen för ”Made for Germany”-aktionen som en kraftfull vändpunkt i stämningsläget. Detta trots att merparten av denna summa redan var planerad vid sammankomsten hos förbundskansler Merz. Hur mycket av dessa 631 miljarder egentligen fick betraktas som nya oplanerade investeringar efter träffen med förbundskanslern fick man emellertid ingen exakt information om. Cirka 100 miljarder i nya investeringar har nämnts av insiders.
Runt fyra veckor senare tycks detta officiellt framförda förtroendelyft ännu inte nått fram till stora delar av näringslivet – helt enkelt på grund av det återstående stora reformbehovet. Inte att undra på när exempelvis BNP sjönk med 0,1 procent under andra kvartalet och industriproduktionen i juni till sin lägsta nivå sedan 2020. Vidare rapporterade IFO-institutet i sin senaste enkät att närmare 40 procent av de tillfrågade industriföretagen alltjämt klagade över för tunna orderböcker – med speciellt svaga siffror inom bilindustrin, maskintillverkningen och för producenterna av elektrisk utrustning.
Tjänsteföretagen är enligt IFO-institutet i genomsnitt något mindre oroliga avseende konkurrenskraften än industrin men med en hel del problemsektorer även där, i synnerhet vad gäller bemanningsföretag, hotell, reklambyråer och marknadsanalysföretag.
Andra statistiska siffror ger inte heller en mer uppmuntrande bild av dagens ekonomiska verklighet. I stort sett bekräftas fortfarande den rådande stagnationen. Det bör dock inte jämställas med en recession för hela den tyska ekonomin, även om vissa branscher inom framför allt industrin fortfarande noterar tydliga recessionstendenser. *
Det verkar högst sannolikt att de tyska exportnäringarna denna gång inte kan dra ekonomin ur den alltjämt pågående svackan, till skillnad mot de tidigare vanliga historiska uppgångsmönstren, se också min färska internationella analys. Istället måste den förhoppningsvis under 2026 märkbara konjunkturuppgången ha sitt ursprung i de inhemska politiska och ekonomiska förutsättningarna.
Med tanke på rådande internationella och inhemska förutsättningar verkar det för sent att redan för 2025 räkna med mer än stagnation eller en minimal uppgång för den tyska ekonomin. Trots alla globala komplikationer förefaller det dock sannolikt att åtminstone vändpunkten i konjunkturen kan nås mot slutet av innevarande år eller i början av 2026, föranlett framför allt av den tilltagande statliga investeringsaktiviteten.
Om den av regeringen pådrivna investeringsboomen verkligen kan komma igång under loppet av nästa år och vissa psykologiska spridningseffekter också kan nå konsumenterna, skulle Tysklands BNP – ceteris paribus, det vill säga utan ny större störning från utlandet och utan politisk osämja i själva Tyskland – under 2026 kunna växa med omkring 2 procent.
Det vore inte så illa och dessutom relativt goda nyheter för många svenska företag.
* Addendum: Kort kommentar kring Tysklands aktuella BIP-revidering och ifo-index
Sedan publiceringen av ovanstående artikel har den tyska statistiska centralbyrån Destatis genomfört nämnvärda revideringar som försatte den tyska BIP-utvecklingen under de gångna två åren snarare i ett lätt recessions- än i ett stagnationsliknande tillstånd. Aktuellt handlar det mer om ekonomisk stagnation. Detta trots att ifo:s ”Geschäftsklima” ökade en aning i augusti (till 89,0 från 88,6 i juli, vilket är det högsta värdet sedan maj 2024, ”immerhin” eller ”alltid något”).
Det bekräftar i vart fall vår tidigare beskrivning av den aktuella tyska konjunkturen med ekonomisk stagnation men fortfarande innehållande en hel del branscher inom industrin som visar tydliga recessionstendenser. Förmodligen ökar numera trycket ytterligare på den stora koalitionen vad gäller den nödvändiga vändningen av det tveksamma eller negativa psykologiska stämningsläget. Det ter sig nu ännu viktigare att under hösten/vintern hotande konflikter inom CDU/CSU/SPD-regeringen enligt ovanstående beskrivning kan undvikas.
Några siffror angående de tyska BIP-revideringarna: För 2023 numera minus 0,9 istället för tidigare minus 0,3 procent och för 2024 numera minus 0,5 istället för tidigare minus 0,2 procent. Även Q2 för innevarande år justerades åt fel håll jämfört med Q1, från initialt minus 0,1 till numera minus 0,3 procent, främst på grund av industrisvackan vilken förstärktes av handelskriget och den svaga investeringsbenägenheten (Q1 fortfarande plus 0,3 procent).
