Tyska delstatsval skapar oreda

Som kort skissat ovan hopar sig de mörka molnen över Tysklands ekonomi. Potentiella framtida ECB-räntesänkningar framstår som det stora tyska konjunkturhoppet som äntligen kan få konsumenterna något gladare igen – en förhoppning jag redan tidigare påtalat, men som ännu icke medfört nödvändigt omfång och styrka för att kunna ge efterlängtad konjunktureffekt.

Politiken styr ekonomin mer än i andra EU-länder

Den tyska ekonomin kan endast tolkas tillräckligt konsekvent om politik och psykologi i erforderlig grad vägs in i konjunktur- och strukturanalyserna. Utan att kunna göra mer exakta beräkningar av koalitionsstrulets inverkan på konsumenter och investerare står det ändå bortom allt tvivel att det ständiga tjafset mellan främst regeringskollegerna hos liberalerna FDP och miljöpartiet De gröna framkallat mycket ekonomisk osäkerhet, förstärkt av förbundskanslerns mer tillbakadragna regeringsstil.

Dessa motsättningar har tveklöst försvagat förbundsregeringens position hos den tyska väljarkåren, i synnerhet i de östra delstaterna. Av dessa gick två delstater – Sachsen och Thüringen – till val den 1 september. Brandenburgs tur är den 22 september i år.

Komplicerade politiska förhållanden

De politiska förhållandena i dessa tre delstater är mycket komplicerade, speciellt på Sahra Wagenknechts hemmaplan i Thüringen, där hon med sitt så sent som i januari i år grundade nya, vänsterinfluerade partiet BSW – märkligt nog blandat med högerextrema AfD-inslag – enligt de officiella preliminära mätningarna åstadkom så mycket som 15,8 procent av delstatsrösterna. Inte mindre än 32,8 procent röstade samtidigt på högerextrema AfD (23,4 i valet 2019) men inte mer än 13,1 procent på vänsterpartiet Die Linke (31,0 i valet 2019) och 6,1 procent på kanslerpartiet SPD (8,2 procent i valet 2019). SPD:s koalitionspartner i förbundsregeringen De gröna och liberalerna FDP klarade inte ens 5-procentspärren i Thüringen. Det bäddar för mycket komplicerade regeringsförhandlingar – troligen också med CDU som möjlig koalitionspartner med nu uppnådda 23,6 procent (21,7 i valet 2019).

I delstaten Sachsen lyckades CDU hålla en stabil position på goda 31,9 procent (32,1 i valet 2019) och blev åter det största partiet, men endast 1,3 procentenheter före AfD (30,6 procent jämfört med 27,5 i valet 2019). BSW uppnådde 11,8 procent. Förbundsregeringens två största partier – SPD och De Gröna – klarade visserligen 5-procentspärren med 7,3 och 5,1 procent men tappade 0,4 respektive 3,5 procentenheter i jämförelse med delstatsvalen 2019. Ännu större blev nedgången för vänsterpartiet, från 10,4 till nu 4,5 procent. Blir det till sist en koalition mellan CDU, BSW och SPD?

Det framstår således som oundvikligt att resultaten från delstatsvalen i östra Tyskland rimligen måste ses som en stor besvikelse för den sittande förbundsregeringen, också med tanke att tredje koalitionspartnern FDP inte ens varit i närheten att klara 5-procentspärren. Förbundskanslerns sits har säkerligen blivit ännu obehagligare efter de två första östtyska delstatsvalen.

Vi får se vad det snart kommande delstatsvalet i Brandenburg kommer att ge. Förmodligen starkt igen för AfD och BSW , men denna gång väsentligt gynnsammare för socialdemokraterna än i Thüringen och Sachsen.

Nedanstående aktuella partimätningar ger en tydlig antydan om hur svårt det kan bli med nästa regeringsbildning på förbundsnivå.

Opionionsmätning på förbundsnivå (i procent, augusti 2024)

CDU/CSU 32

SPD 14

De Gröna 13

Liberalerna 4

AfD 16

BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht) 8

Vänsterpartiet (Die Linke) 3

Anmärkningsvärt är också att varken SPD-kanslern Olaf Scholz eller CDU:s partiledare Friedrich Merz kan känna sig riktigt nöjda med de aktuella partifördelningssiffrorna och således de personliga prestationerna. Förbundskansler Scholz tvingas uppleva att hans partikollega och försvarsminister Boris Pistorius ständigt får klart tydligare partisympatier än han själv medan CDU fortsätter att stagnera kring 32 procent trots regeringens kräftgång. Även i detta sammanhang skönjes en viss oreda i tysk politik.

Den ekonomiska stagnationen fortgår

Sommarens konjunktursiffror blev ingen höjdare. BNP försvagades något under det andra kvartalet (- 0,1 procent jämfört med kvartal 1, efter +0,2 procent för kvartal 1 jämfört med fjolårets sista kvartal). Den lätta minustendensen fanns i samtliga viktiga BNP-aggregat.

Den tyska ekonomin står och stampar, ungefär som den svenska. I Tyskland har merparten av de viktigaste konjunkturindikatorerna stagnerat eller lätt försämrats under de gångna månaderna. Förvisso ses en något bättre industriproduktion och orderingång i juni, men BNP och detaljhandeln uppvisar lätta minustecken, med vikande indexsiffror för PMI, Ifo och ZEW.

Denna utveckling skiljer sig för övrigt inte iögonfallande från den svenska ekonomin, här uttryckt genom SCB:s konjunkturklocka som för närvarande uppvisar 10 av 12 viktiga konjunkturindikatorer under sin långsiktiga trend.

Ekonomiskt-politiskt kan man knappast förvänta sig särskilt vägledande tyska drag under det närmaste 13 månaderna fram till det planerade valet till förbundsdagen, med betoning på ”planerade” med tanke på det ständigt pågående motsättningarna inom regeringskoalitionen och den sittande regeringens osäkra uthållighet fram till september nästa år. Nödvändiga större reformområden finns det gott om, med kanske byråkrati, bristen på utbildad arbetskraft, försvaret, energi, infrastruktur och integration högst upp på listan. Inte ens statsbudgeten för nästa år verkar vara i säker hamn trots regeringens juliöverenskommelse, då förbundsdagen fortfarande har sista ordet.

Något nämnvärt positivt psykologiskt omslag hos hushåll och företag verkar inte längre inom räckhåll inom den kvarvarande mandatperioden. Därmed fortsätter den ekonomiska stagnationen ett tag till, oavsett om BNP under 2024 förändras med +0,5, +0,2, -0,2, -0,5 eller formellt stagnerar vid 0 procent. Själv tror jag att utfallet kommer att ligga inom detta spann.

Alltjämt kvarstår ECB som räntejoker, uppbackat av de senaste tyska och franska inflationsnedgångarna till 1,9 procent i augusti (efter 2,3 procent i juli i båda länderna). De får inte förbises att dessa två länder tillsammans står för så mycket som cirka 40 procent av EMU-ländernas vägda inflation. Trycket på ECB borde därför öka , inte minst från olika håll i Tyskland med tanke på de senaste svaga konjunktursiffrorna.

Slutsats: väntar nu ett förlorat ekonomiskt-politiskt år?

• Troligen kommer de östtyska delstatsvalen bli ännu mer betungande för de etablerade partierna i förbundsregeringen än vad som kunde anas för några veckor sedan – speciellt med tanke på att det fram till det planerade förbundsdagsvalet den 28 september 2025 inte kommer äga rum fler delstatsval förutom valet till parlamentet (”Bürgerschaft”) i stadsdelstaten Hamburg den 2 mars nästa år.

• Ekonomiskt-politiskt står Tyskland av allt döma inför ett svårt eller rent av förlorat år, förstärkt av de ogynnsamma valresultaten i Thüringen, Sachsen och kanske också Brandenburg.