Maria testar
25 november, 2025
En bättre psykologisk syn på Förbundsrepublikens framtidsstrategier både i Tyskland och utomlands är nödvändig om en gynnsammare ekonomisk utveckling ska kunna uppnås. Ansvaret på politiska beslutsfattare vilar tungt, menar professor Hubert Fromlet, senior advisor vid Tysk-Svenska Handelskammaren.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Mörka rubriker om Tysklands ekonomiska framtidsutsikter tilltar kontinuerligt, både på hemmaplan och annorstädes. Kan tysk ekonomi ha tagit skada av överdriven pessimism som framförts av psykologiskt ointresserade analytiker och lobbyister?
Sedan mer än två år tillbaka producerar tysk politik och ekonomi alltmer negativa rubriker i inhemsk media och hos olika tyska näringslivsorganisationer – och konsekvent nog också utomlands. Stagnerande eller lätt backande ekonomi och regeringspolitiskt virrvarr är givna generella förklaringar till dessa reaktioner. Men varför beskrivs utvecklingen i så pass negativa ordalag som det regelbundet sker i icke regeringsnära sammanhang?
Svaret ter sig i vart fall teoretiskt relativt enkelt. Tysk ekonomisk politik har inte lyckats leva upp till förväntningar och förhoppningar, måhända initialt något överdrivna förväntningar. Det är dock inte poängen i sammanhanget. Det är i stället den under längre tid alltför uppenbara psykologiska nonchalansen hos regerande politiska beslutsfattare – något jag varnade för redan i januari 2025.
Men även näringspolitiska påtryckare har under innevarande år genom ständig kritik och svartmålande slagord presenterat den tyska ekonomin i en ännu dystrare dager än det troligen funnits anledning att göra. Alltför negativa positioneringar från näringslivets sida gentemot regeringens ekonomiska politik bidrog säkerligen inte till växande ekonomisk tillförsikt.
Likväl: Huvudansvaret för ekonomins psykologiska kris ligger hos regeringspolitikerna själva. De borde tidigare ha närmare undersökt vad näringsliv och väljare verkligen hade förväntat sig eller hoppats på efter CDU/CSU/SPD-valsegern.
Den nya tyska regeringen borde ha förstått att man endast förmår leva upp till förväntningar, när dessa är väl analyserade. Det borde inte ha varit särskilt svårt att utkristallisera förväntningsbilden före och efter årets förbundsdagsval på ett mer preciserat sätt. Exempel på önskemål och förväntningar kan hämtas från följande källor: ZdH, IwD och All electronics.
Olika förväntningsbilder hade lätt kunnat förses med exempelvis följande innehållskategorier – allmänt, gentemot näringslivet och gentemot hushållen.
Det hade varit optimalt med så många preciseringar av regeringsavsikterna som möjligt och samtidigt unisont hela tiden dra åt samma håll – med internt och i tysthet undanröjda regeringskonflikter utan individuella profileringsförsök av vissa ministrar eller parlamentariker från regeringspartierna. Så blev det inte. Tyvärr förekom några "incidenter" av det beskrivna slaget.
Med tanke på näringslivets förväntningar pläderade jag i ett tidigt skede för en så kallad ekonomisk-politisk "big bang", det vill säga ett detaljerat och omfattande reform- och mestadels långsiktigt stimulanspaket i syfte att få upp den potentiella långsiktiga tillväxten. Detta genom förbättrat kostnadsläge, ökad produktivitet och därmed förstärkning av konkurrenskraften.
Det förhåller sig säkerligen inte på så vis att förbundskansler Merz och finansminister Klingbeil inte varit medvetna om betydelsen av alla nödvändiga åtgärder för förbättrad tysk ekonomi på kort och lång sikt.
En omfattande "big bang" hade dock givit uttryck för större beslutsamhet jämfört med oregelbundet framplockade beslut från tid till annan. Exempelvis hade en i ett "big bang"-paket publicerad lista på en lång rad planerade byråkratiminskningar kunnat förmedla ett starkt psykologiskt intryck av förändringsvilja.
Även samtidigt lanserade snabbare och mer omfattande sänkningar av olika företagsskatter och -avgifter samt energikostnader hade tagits emot positivt av det tyska näringslivet och den internationella arenan. Psykologiskt hade detta varit bra.
Viss psykologisk besvikelse har uppenbarligen också många tyska hushåll fått uppleva. Dessa hade i flera undersökningar hoppats på ett effektivare samarbete inom regeringen och internt inom regeringspartierna. Exempelvis i den ytterst känsliga frågan om pensionssystemets nödvändiga reform – alltjämt ett teoretiskt hot mot den sittande regeringen.
Med facit i hand torde det stå utom allt tvivel att oskickligt eller ignorant psykologiskt agerande från primärt den aktuella tyska regeringens och sekundärt från vissa lobby- och forskningsorganisationers sida bidragit till den alltjämt pågående negativa ekonomiska Tysklandbilden innanför och utanför landets gränser. Det är dock osäkert, i vilken utsträckning denna inverkan de facto har skett – och troligen fortfarande sker. Det kan därför inte heller beräknas, i vilken utsträckning negativa BNP-tillväxteffekter verkligen kan hänföras till de i artikeln beskrivna psykologiska bristerna.
Helt försumbart borde en sådan negativ effekt emellertid inte ha varit. Ännu så länge är det dock inom möjligheternas ram för Merz-/Klingbeil-regeringen att genom strategisk aktivitetshöjning skapa en bättre psykologisk syn på Förbundsrepublikens framtidsstrategier både i Tyskland och utomlands.
Utan psykologisk hänsyn till reaktioner från näringslivets, hushållens och analytikernas sida försvåras en ljusare Tysklandbild och en gynnsammare realekonomisk utveckling mer än nödvändigt. Benägenheten att konsumera och investera är och förblir en funktion av det rådande stämningsläget.
P.S: I nästa analys kommer jag att ta ställning till frågan om det faktiska ekonomiska läget i Tyskland kanske framstår som något mer fördelaktigt än dagens stämning.
