25 september, 2025
Det finns utsikter som talar för att den tyska regeringen kan komma överens om omfattande sociala bantningar eller skärpningar – men endast om båda regeringssidorna visar kompromissvilja, skriver professor Hubert Fromlet, senior advisor vid Tysk-Svenska Handelskammaren.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
När den tyska parlamentariska processen för 2026 års statsbudget nu kommit igång, står det klart att hanteringen av samhällets krav på social rättvisa kommer att spela en nyckelroll i det framtida regeringssamarbetet mellan CDU/CSU och SPD.
Frågan är i detta sammanhang inte minst i vilken utsträckning termen ”social rättvisa” kommer att kunna tillämpas i unionspartiernas och socialdemokraternas syn på skatte- och fördelningspolitiken.
Ordet ”social” har särskild tyngd i det tyska samhället. Exempelvis står det i den tyska grundlagens artikel 20 att ”Förbundsrepubliken Tyskland är en demokratisk och social förbundsstat”. Artikel 28 i grundlagen transformerar i sin tur de sociala rättsprinciperna på delstatsnivå. Och framför allt bygger Förbundsrepubliken Tysklands grundläggande ekonomiska system på vad som redan för 75 år sedan döptes till ”social marknadsekonomi” (Soziale Marktwirtschaft).
Denna grundsyn – med social korrigering av den helt fria marknadsekonomin – har styrt varje regering under Förbundsrepublikens historia, oavsett partifärg. Det råder ingen tvekan om att den sociala marknadsekonomin kommer att vara vägledande också för den sittande regeringen. Den sociala balansen är – generellt sett – orubblig även i dagens Tyskland. Frågan är dock, hur social rättvisa ska definieras och i vad mån generationsklyftor kommer in i den sociala rättvisebilden. Förbundskanslern har påtalat denna infallsvinkel. Nödvändiga sociala reformer eller rentav bantningar måste alltjämt ses i ljuset av Tysklands traditionella och regelbaserade sociala rättvisenormer – även av den för närvarande regerande stora koalitionen.
Likväl bör det inte vara omöjligt för den stora koalitionen att komma överens om omfattande sociala bantningar eller skärpningar – men endast om båda regeringssidorna visar kompromissvilja. Kompromisspotentialen finns framför allt i åtgärder som åtminstone psykologiskt skulle kunna försona besvikna socialdemokratiska väljare och ge dem en känsla av bred solidarisk uppslutning inom hela det tyska samhället.
Sedan den 23 september är regeringens budget för 2026 föremål för den omfattande parlamentariska behandlingen, vilken jag beskrivit i en tidigare analys. Det hela började med finansminister Lars Klingbeils introduktionstal (Einbringungsrede).
I detta anförande använde sig Klingbeil av överraskande tydliga ord såsom: ”… de närmaste åren kommer att kräva mycket energi … Folk har känt sedan ett bra tag tillbaka att vi behöver långgående förändringar … Har skeva strukturer … Alla som tror att vi kan fortsätta som hittills har rejält fel … Det handlar om gott samarbete … Satsar nästa år 126 miljarder euro på investeringar … Behöver socialstat i förändring … Måste åstadkomma kompromisser … Skulder måste någon gång betalas tillbaka …”.
Klingbeil framförde inte minst behovet av stora förändringar med det tydliga tillägget att Tyskland inte längre har råd med småstegspolitiken, vilket enligt finansministern kommer att kräva solidaritetsbidrag från hela samhället och inte enbart från vissa grupperingar.
Klingbeils uppenbara rop på generell solidaritet i det tyska samhället antyder mer eller mindre tydligt att SPD kommer att begära en hel del eftergifter av CDU/CSU. Enligt min egen tolkning när det exempelvis gäller att inkludera finansiellt välmående medborgare i beskattningen eller avgiftsbeläggningen av förmögenheter och/eller av arv. SPD kommer att se detta eller dylikt som ett inslag av social rättvisa.
Den 24 september var det sedan dags för förbundskansler Friedrich Merz att kommentera den planerade budgeten. Han fokuserade framför allt på sambanden mellan teknologi, tillväxt och miljö – något som det tyska näringslivet säkerligen ansluter sig till. Tyskland behöver åter mer entusiasm för nya teknologier, vilket också skulle gagna kampen för en bättre miljö, poängterade Merz i budgettalet.
Däremot verkade han rent taktiskt ligga något lågt med närmare kommentarer till socialdemokraternas synpunkter på social rättvisa. Hans grundinställning verkar snarare vara att bättre potentiell tillväxt också leder till trygga sociala system, vilket är något teoretiskt men i sak inte fel. Samtidigt betonade Merz att de planerade reformerna klarar socialstaten som eftersträvat – även med hänsyn till den finansiellt mindre välmående delen av befolkningen. Han underströk att omfattande belopp också ska gå till den sociala infrastrukturen i delstaterna genom exempelvis stora satsningar på skola och förskola.
Slutsats: Avgörande blir nu – enligt min tolkning – att man snarast möjligt utan mycket byråkrati kan komma till skott med alla planerade framtidssatsningar. Smidig konkretisering och projektoptimering blir helt avgörande. Lovande ansatser och planer räcker inte, vilket också en del ekonomer påpekar.
Som viktiga formuleringar i förbundskanslerns tal i den generella budgetdebatten framkom bland annat att ” allt fler människor förstår att vi behöver genuina reformer … , … därför måste vi agera, agera snabbt …, … endast en tillväxtorienterad ekonomi kan skapa nödvändiga resurser för finansieringen av infrastrukturen och målen om solidaritet och stabila socialförsäkringssystem … ”
Själv tror jag att SPD inte kan backa från den ovan förklarade sociala rättvisepositioneringen i de kommande förhandlingarna med CDU/CSU, speciellt inte med tanke på att Klingbeil understrukit nödvändigheten av omfattande (sociala) besparingar och en fundamentalt bättre finanspolitik. Det vill förvisso också unionen. Men det kommer inte att gå utan inslag av vad SPD kallar social rättvisa.
Slutsats: Jag antar att SPD sammantaget förfogar över ett relativt starkt förhandlingsläge. I vart fall under förutsättning att CDU/CSU verkligen vill åstadkomma en nydaning av de tyska socialsystemen och därmed tillväxtpotentialen, vilket kan antas.
Något som CDU/CSU inte kan klara utan kompromisser med SPD. Något vettigt alternativ finns inte.
