Så vill Tyskland skapa tillväxt i Europa

in
Tysklands ambassadör, Harald Kindermann: Avgörande är inte att vi spenderar mer pengar, utan att vi använder dem bättre.

av Harald Kindermann

I helgen tog Europeiska rådet beslut om viktiga vägval för hållbar tillväxt, budgetkonsolidering och ett förstärkt politiskt samarbete. Så vad händer nu?

‚Varnad är väpnad‘ lyder ett gammalt visdomsord. Och faktiskt så har de europeiska staterna i en öppen analys riktat ljuset mot det som vi tidigare kanske ibland blundat för: brist på konkurrenskraft i delar av Europa, en massiv privat och offentlig skuldsättning samt grundläggande fel i konstruktionen av den ekonomiska och monetära unionen utgör en allvarlig utmaning för de enskilda länderna och vårt samfund – den Europeiska unionen – som helhet.  

Är faran sålunda undanröjd? För en permanent lösning på dessa problem har vi tyvärr inte någon trollerilåda. Ingen enskild kraftakt, oavsett hur stark, kan ersätta det hårda arbete som uträttats under de senaste två åren, ett arbete vi nu målmedvetet kan fortsätta utifrån besluten i Bryssel.

Det handlar om en samverkan mellan solidaritet, budgetkonsolidering samt tillväxt och sysselsättning.  De betingar varandra – varaktigt kan vi inte ha det ena utan det andra.   

Europa behöver hållbar tillväxt. För att uppnå målet måste vi skapa de nödvändiga förutsättningarna och ge målinriktad stimulans. Tomtebloss brinner bara kort och ger ingen värme. Därför är fundamentet strukturreformer som syftar till att stärka konkurrenskraften i medlemsstaterna. Här har vi hittills kommit olika långt i Europa – dock finns det ingen anledning för någon att luta sig tillbaka. Även om det brådskar, så är detta naturligtvis inget som sker över en natt. Därför måste denna process stödjas och påskyndas genom målinriktade investeringar. Detta är också en uppgift för gemenskapen; Europa förfogar över betydande resurser som kan sättas in med kort varsel, vilket den nyligen beslutade tillväxtpakten på 120 miljarder euro demonstrerar med eftertryck.

Avgörande är dock inte att vi spenderar mer pengar, utan att vi använder dem bättre. På medellång sikt kan vi nämligen uppnå ännu mer. Genom att i den kommande EU-budgeten 2014-2020, som har en volym på 1000 miljarder euro, avsätta mer medel för främjandet av tillväxt och sysselsättning enligt mottot „better spending“. Alla tjänar på detta. Utöver detta stärks den Europeiska investeringsbankens kapital. Bankens styrka ligger i att den även mobiliserar privat kapital. Näringslivets intresse av att investera är hur som helst en bra temperaturmätare på om skattepengar är rimligt investerade. Genom att än bättre använda den inre marknaden – särskilt inom den digitaliserade ekonomin, internethandeln och i energisektorn – kan vi öka vårt välstånd. Och ett konkurrenskraftigt Europa tjänar på handeln med resten av världen, varför vi eftersträvar ytterligare frihandelsavtal med världens tillväxtcentrum.

Hållbar tillväxt och sysselsättning skapas av kunskap, ingenjörskonst och innovationer som omvandlas till resurseffektiva produkter. I detta arbete måste vi alltid ligga steget före våra konkurrenter och satsa på framtidens industrier. Den tyska energiomställningen är för mig ett exempel. Det är ett anspråksfullt projekt som till en början kräver omfattande investeringar från offentlig och, framför allt, privat hand. Men genom omställningen uppnår vi inte enbart en miljövänlig energiförsörjning – på vägen väntar många nya upptäckter i materialforskningen, nya tekniska tillvägagångssätt och produkter inom helt andra områden. Så är framtiden en källa till glädje – och detta är bara ett exempel.

Europas styrka är dess mångfald, vilket är en avgörande förutsättning för kreativitet och innovation. För att i slutändan kunna tjäna på den aktuella krisen, får vi inte ge upp denna styrka.  Det handlar inte om att alla ska vara lika. I den Europeiska unionen har vi gjort det fria valet att arbeta nära tillsammans för vårt egna och gemensamma väl. Så även i den ekonomiska och monetära politiken. Här måste säkerställas att gemensamma regler åtföljs.  Det är en förutsättning för solidaritet och för en stegvis utjämning av konkurrenskraften. Frågan är dock om överenskommelserna som finns räcker. Vi behöver en bred diskussion i Europa om de nödvändiga institutionella konsekvenserna. Slutsatserna som tagits fram av framtidsgruppen bestående av tio utrikesministrar eller rapporten från Europeiska rådets ordförande van Rompuy utgör basen för en sådan dialog.  

Med besluten i Bryssel har vi tagit ytterligare ett viktigt steg mot att vinna tillbaka det förlorade förtroendet i våra statsfinanser, euron och politikens förmåga att hantera kriser.  Enligt min uppfattning är det viktigaste av allt att vi medborgare har förtroende för oss själva, den europeiska föreningens unika kraft.  Europa är inte statiskt, det uppnådda inte säkerställt för evigt. Det finns alla förutsättningar för var och en av oss att göra det europeiska projektet till sitt eget – det handlar om viljan.