Energiomställning i Tyskland – ett modigt företag

in
Foto: Petra Bork / Pixelio
Den 30 juni 2011 beslutade den tyska förbundsdagen med stor majoritet det som förbundskansler Angela Merkel redan i början på månaden förespråkat i en regeringsförklaring. Som första stora industrination kommer Tyskland sluta producera kärnkraftsel helt och hållet.

Tysklands elproduktion 2011

År 2011 stod brunkol för 25 procent av bruttoelen (sammanlagt 612 miljarder kWh), förnybar energi för 20, stenkol för 19, atomkraft för 18, naturgas för 14 samt lätt brännolja, pumpkraftverk och övriga för 5 procent. Förnybara energikällor levererade 121,9 kWh el år 2011. Av dessa kom 38,1 procent från vindkraft, 16 procent från vattenkraft, 15,6 procent från solkraft, 14,4 procent från biogas, 9,3 procent från fasta biobränslen och 4,1 procent från biologiskt avfall. Övriga elkällor bidrog med 2,5 procent.

av Reiner Gatermann

År 2022 ska den sista kärnreaktorn kopplas bort från elnätet och fram till 2050 ska 80 procent av all elförbrukning samt 60 procent av energins slutkonsumtion komma från förnybara energikällor.

Tyska förbundskanslern Merkel överraskade därmed inte bara sina landsmän utan även resten av världen. Till en början stötte hon på patrull, framför allt inom energibranschen. Idag har motståndet nästintill försvunnit, den ”planerade energiomställningen är oåterkallelig”, konstaterar Hildegard Müller, verkställande direktör för förbundsorganisationen Energi- och Vattennäring BDEW.

– Industrin har ställt in sig på den nya utvecklingen och ser tekniska utmaningar som kan leda till nya, attraktiva produktionsmöjligheter samt även hundratusentals nya jobb. Samtidigt ställs det krav på politiken. Det finns ett enormt koordineringsbehov mellan kommuner, förbundsländer och förbundsstaten.

I en intervju med Handelsblatt fastställde EU:s energikommissionär Günther Oettinger nyligen att ”det är alldeles för rörigt”. Detta har även förbundskanslern insett, hon har förklarat energiomställningen till högsta prioritet. Sedan dess har det enligt branschexperter blivit aningen bättre, men än är det långt kvar…

I Berlin hänvisar man gärna till att energiomställningen egentligen började för flera år sedan. Den dåvarande röd-gröna koalitionsregeringen beredde vägen genom sitt beslut att senast år 2010 lämna kärnkraften. Detta beslut ”uppdaterades” av den svart-gula koalitionsregeringen hösten samma år när förbundsregeringen förlängde kärnkraftverkens driftstid med genomsnittligt 12 år. Men sedan hände Fukushima i mars år 2011, den japanska jordbävnings- och tsunamikatastrofen. Förbundskanslern bestämde sig för avveckling av kärnkraften. Här kunde hon räkna med folkligt stöd, majoriteten av tyskarna har aldrig varit särskilt kärnkraftsvänliga. Med hjälp av – minst – åtta nya eller förändrade lagar och förordningar ska energiomställningen påskyndas  och drivas igenom.

Till dessa hör:

Den omedelbara avstängningen av sju bland de äldsta kärnkraftsreaktorerna. Vattenfallsreaktorn Krümmel, sedan många år avstängd på grund av omfattande reparationsarbeten, får inte sättas i gång igen. De återstående nio reaktorerna måste stängas av mellan 2015 och 2022.

År 2011 stod brunkol för 25 procent av bruttoelen (sammanlagt 612 miljarder kWh), förnybar energi för 20, stenkol för 19, atomkraft för 18, naturgas för 14 samt lätt brännolja, pumpkraftverk och övriga för 5 procent. Förnybara energikällor levererade 121,9 kWh el år 2011. Av dessa kom 38,1 procent från vindkraft, 16 procent från vattenkraft, 15,6 procent från solkraft, 14,4 procent från biogas, 9,3 procent från fasta biobränslen och 4,1 procent från biologiskt avfall. Övriga elkällor bidrog med 2,5 procent.

Redan år 2020 ska andelen förnybara energikällor i elproduktionen uppgå till 35 procent (vid energiförbrukning, definierad som primärenergi efter att transport- och omvandlingsförlust dragits av, räknar man med 18 procent), år 2030 är motsvarande siffror 50 respektive 30 procent. År 2040 och 2050 ligger siffrorna på 65/45 procent respektive 80/60 procent. Därutöver ska elförbrukningen i Tyskland minskas med 10 procent till 2020, precis som den slutliga energiförbrukningen inom trafiksektorn. Denna ska år 2050 ligga 40 procent under dagens nivå. Enligt förbundsregeringens planer kommer sex millioner elfordon trafikera tyska vägar år 2030, dessutom ska koldioxidutsläppen minskas med 40 procent år 2020 och med 80 till 95 procent år 2050 (referensår 1990).

Hur vill man uppnå detta?

Energieffektivitet: I Tyskland förbrukas uppemot 40 procent av slutenergin i byggnader. 24 miljoner bostadsenheter anses i behov av energetisk sanering. För skolor uppgår behovet till 27 miljarder euro, för idrottshallar 7 och för vårdboenden 6,1 miljarder euro. Inom näringsfastigheter finns det enligt bankorganisationen KfW ”stora energibesparingsmöjligheter”, däremot är det ”få företag som undersöker detta affärssegment, inte minst bland små och medelstora företag.”  Förbundsregeringen har satt ett eget mål för regeringsbyggnader: Jämfört med år 2010 ska energibehovet sänkas med 20 procent till 2020 och år 2050 vill regeringen kunna visa upp ett klimatneutralt fastighetsbestånd.

Förnybara energikällor: Basen utgörs fortfarande av lagen om förnybar energi EEG. Här skrivs fast att el från förnybara energikällor ska prioriteras vid inmatning i elnätet jämfört med el från konventionella elkällor.

Kraftigt utbyggd vindkraft: Huvuddelen av elproduktionen ska komma från vindkraft. År 2050 ska vindenergin täcka halva förbrukningen. Produktionen ska stiga från idag 25 Gigawatt (GW) till 45 GW år 2020 för att slutligen hamna på 85 GW. Utbyggnaden ska ske framför allt till havs men även på land, där gamla anläggningar (byggda innan 2002) ska ersättas med nya (repowering). Här arbetar man fram rikstäckande kriterier för tilldelning av mark och bygglov. Beslutsprocessen kring bygglov till havs ska förenklas och effektiviseras.  Dessutom ska offshorefältens individuella anslutning till nätet ersättas av klusteranslutning. 

Biomassa: Här vill förbundsregeringen motverka inflation i bonusutbetalningar samt hejda den växande majsodlingen och dess konkurrerande ursprungsprodukter inom biomassa.

Solcellsteknik: Regeringen vill bygga ut detta område, men ändra på subventionsreglerna som lett till mycket kritik inom branschen. Tyskland har en gång varit ledande inom solcellsteknik. Men Handelsblatt rubricerade nyligen: ”Tysk solarbransch inför solförmörkelse”. Kineserna har hunnit ifatt tyskarna och etablerar sig på den tyska marknaden med hjälp av tyska subventioner. Tyskarnas marknadsandel inom denna bransch har krympt från 23 procent år 2007 till idag drygt sex procent. Konsultföretaget Oliver Wyman frågar till och med om det överhuvudtaget kommer finnas med några tyska företag bland de tio största företagen framöver. ”Produktionskostnaderna för de tyska företagen är nästan 15 procent högre än samma kostnader i Asien.”

Centret för solarforskning (ZSF) har fastställt att utgifterna för FoU i Tyskland är ligger på en ”farligt låg nivå”. Jämfört med koreanska LG:s sammanlagt 172 anmälda patent sedan 2009 kommer tyska företag bara upp i 75. Endast 15 procent av solcellerna som finns installerade på tyska tak härstammar enligt ZSF från Tyskland. Förbundsregeringen vill ändra på subventionssystemet men har hittills misslyckats med detta i förbundsrådet där regeringarna från de 16 förbundsländerna finns representerade.

Jordvärme: Styvbarnet i den tyska el- och värmeförsörjningen. Här vill förbundsregeringen hjälpa med upptrappade subventioner.

Vem ska betala?

Ser man på finansieringen så stöter man främst på bankorganisationen KfW Bankengruppe (Kreditanstalt für Wiederaufbau, ett kreditinstitut ursprungligen specialiserat på återuppbyggnad), som förbundsregeringen och de 16 förbundsländerna står bakom. De utgår från att uppskattningsvis 25 miljarder euro årligen behöver investeras fram till 2020 i förnybar energi.  Summan motsvarar sex procent av de totala fasta bruttoinvesteringar som tyska företag gjorde år 2010 (393 miljarder euro) och mer än dubbelt så mycket som hela energiförsörjningsindustrin investerade år 2008. Handelsblatt uppskattar investeringsbehovet inom energibranschen till runt 330 miljarder euro fram till 2030 – ifall målet att 50 procent av elproduktionen ska komma från förnybara källor ska uppnås.

Det finns knappt något område inom förnybar energi som KfW inte är involverad i. I sin rapport ”Ett år energiomställning – Erfarenheter ur KfW:s synvinkel” konstaterar styrelsemedlemmen Axel Nawrath: ”Sammanlagt 46 procent av den nytillkomna elkapaciteten i Tyskland år 2010 finansierades av KfW. En särskilt stor andel, hela 80 procent, gick till vindkraftverk. Därmed hör KfW före Europeiska Investeringsbanken och Världsbanken till de tio främsta finansiärer av förnybar energi globalt sett.” Inom övriga områden (privata hushåll, kommuner och företag) ser det likadant ut. KfW ser sig själv främst som startmotor för olika projekt och engagerar sig framför allt inom offshore-vindkraften.  Men även på alla andra sektorer inom förnybar energi stöter man på KfW när det gäller finansiering. Axel Nawrath menar att de nya lagarna beslutades under enorm tidspress, vissa kommer visa sig vara felaktiga. Men ”vi borde inte diskutera riskerna med den nu inledda energiomställningen, utan snarare fokusera på chanserna som denna pionjärsroll för med sig för Tysklands del. KfW menar att möjligheterna vida överväger riskerna. ”

Även förbundsregeringen gräver djupt i statskassan. Det finns knappt en produktionsmöjlighet inom förnybar energi som inte subventioneras. Skalan sträcker sig från tillskott för inmatning av energi inom ramen för lagen om förnybar energi (EEG) över forskningsstöd vid till exempel offshore- vindkraft och elbilar till kraft-värme-anläggningar.

Stigande energikostnader

Bara i år uppgår subventionerna för ekologisk el till 14 miljarder euro. År 2007 var motsvarande summa 4,3 miljarder euro och år 2000 900 miljoner euro. Tendens drastiskt stigande, och sluträkningen betalas av medborgaren. Ett genomsnittligt hushåll på tre personer har en elräkning som redan består av 45 procent skatter och avgifter. ”Kostnadsomläggningen enligt EEG står här för den största andelen”, enligt Handelsblatt.  Det blir 120 euro per år. En följd av denna prisexplosion: Bara i Nordrhein-Westfalen fick 120 000 familjer elen avstängd på grund av att de inte kunde betala sina elräkningar. Holger Krawinkel från konsumentföreningen konstaterar:

– Runt vart tionde hushåll har för närvarande problem med att betala de stigande energikostnaderna.

Tyske näringsministern Philipp Rösler (FDP) talar om ”kampen om betalbar energi”. Tidskriften Der Spiegel ser en ”risk till fattigdom” och presidenten för socialförbundet VdK till och med ”ett eklatant brott mot grundläggande sociala rättigheter”. Den 9 juni 2011 försäkrade Merkel att det ekonomiska stödet för förnybara energier ”inte ska överstiga dagens nivå”. Ett löfte som hon inte kommer kunna hålla: när parlamentet i oktober fastställer den nya stödnivån för omläggningen inom ramen för EEG räknar till och med det tyska näringsdepartementet med en höjning på tre till fem cent per kWh under de kommande tolv månaderna. Redan nu betalar varje tysk elkonsument 3,59 cent för varje kWh som kommer från vind, sol, vatten, biomassa och jordvärme. Kritiken riktar sig främst mot solcellstekniken. Handelsblatt ser kostnadsökningarna som systemiska eftersom det inte finns några mängdbegränsningar. Varje enskild ägare av en solcellsanläggning får under 20 år ett fast bidrag som ligger betydligt högre än marknadspriset för konventionell el. Ägaren får mellan 16 och 19 cent per kWh, medan priset för samma el på elbörsen EEX i Leipzig ligger på 5 cent per kWh. Detta stöd har också konsekvenser för konventionella kraftverk. De har allt svårare att konkurrera med de subventionerade elleverantörerna. Vem vill under rådande omständigheter investera i kolkraftverk som Tyskland – trots förnybar energi – kommer att behöva även i framtiden?

Beslut tas i oktober och beskrivs som ”sanningens ögonblick” för Angela Merkel. Men det vankas flera ”sanningens ögonblick” för henne. Professor Martin Faulstich, vd för vetenskapscentret Staubing samt ordförande i regeringens expertråd för miljöfrågor, ser utmaningen i att ”synkronisera utbyggnaden av förnybara energier, elnäten samt lagringsenheter för el”. Tekniken finns, ”näten behöver bara byggas”. Om det ändå vore så enkelt…

I mitten av juni överlämnade tyska elnätsagenturen (Bundesnetzagentur) ett utkast på en första plan för nätutveckling till kanslern. Enligt utkastet måste 3800 km nya högspänningsledningar byggas i Tyskland, däribland även 2100 km högspänningsledning för överföring av likriktad el. Till detta kommer 4000 km befintliga nät som behöver rustas upp. Sammanlagd kostnad: runt 20 miljarder euro. Martin Fuchs, Tysklandschef i holländska statsägda Tennet, kommenterar beloppet såhär:

– I relation till de 14 miljarder euro årligen som det kostar att subventionera förnybar energi är denna summa hanterlig.

För övrigt en summa som inte är fullständig och som betalas av elkonsumenten. De delar av nätet som enligt krav från medborgarinitiativ måste läggas under jord har inte räknats med här. Jordkablar är i snitt sju gånger dyrare än luftledningar. Skulle man till exempel lägga hälften av ledningarna under jord skulle kostnaden öka till 80 miljarder, endast inom högspänningsområdet. Då tillkommer även kostnader för de så kallade fördelningsnäten, lokala elnät, som till stor del befinner sig i stadsverkens och regionala elleverantörers ägo. Experter uppskattar kostnaderna för denna upprustning till ytterligare 30 miljarder euro. Sedan måste även offshore-näten anslutas till fastlandsnäten. Kostnad: 15 miljarder euro. Eldistributörerna menar att ”Tyskland kan klara av detta”, men de har redan börjat snegla mot staten. Rainer Joweig, chef för TransnetBW, eldistributör från Baden-Württemberg, svarar på frågan om det krävs ytterligare statligt stöd för utbyggnaden: ”Kanske”. De andra tre eldistributörerna är Tennet, 50Hertz och Amprion. Men Angela Merkel är säker: Planen för nätutbyggnad kommer lagstiftas om före årsslutet.

Till dess skulle hon också behöva samla de starkt divergerande politiska positioner kring temat energiomställning. Stefan Kohler, chef för den tyska energiagenturen Dena, beskrev läget nyligen så här:

– Just nu ser jag 16 olika energiomställningar i Tyskland för att varje delstat har sin egen mycket ambitionerade målsättning. Det kan inte fortsätta på det viset.

Den tidigare ministerpresidenten för Schleswig-Holstein, Peter Harry Carstensen (CDU) sa att ”federalismen får inte stjälpa energiomställningen.” Hans delstat är en mycket aktiv medspelare. Den nordligaste och blåsigaste förbundsstaten planerar att bygga vindkraftverk med en kapacitet på 13000 MW till år 2020. Men Schleswig-Holsteins förbrukning ligger på endast 2000 MW. I Kiel räknar man med en enorm exportpotential i riktning Sydtyskland som har brist på el. Niedersachsen har liknande funderingar. I Bayern däremot, där elbehovet är mycket stort, har man helt andra planer: den bayerska delstatsregeringen betonade att man i framtiden vill vara självförsörjande på el. Invånarna i Thüringen gläds över beskedet. Ett självförsörjande Bayern innebär att det inte behöver byggas några högspänningsledningar från nord till syd och därigenom korsa Thüringen (reds. Anm).

För experter som Dena-chef Kohler är dessa strategier ”ett gift för förverkligandet av regeringens energipolitiska mål”. Och Uwe Leprich från institutet för framtidsenergisystem är övertygad:

– Idén om ett enskilt lands autarki är absurd.

Men delstatshövdingarna står fast vid sina rättigheter. Därför vill de inte heller uppfylla Merkels önskan om att flytta över planeringsrätten för elledningar till elnätsagenturen i syfte att påskynda handläggningstiden.  Delstatsövergripande projekt ska då kunna förverkligas inom fyra istället för nuvarande tio år. Men: ”Risken att energiomställningen misslyckas på grund av federalismen är ännu inte över”, påpekar därför Handelsblatt.

Medan politikerna håller utkik efter en gemensam plattform för nätutbyggnad, håller vetenskapen på att söka efter nya teknologier. Svenska Vattenfall, som är tredje största elproducenten i Tyskland, har engagerat sig i forskningen inom CCS-teknik (Carbon-Capture-Storage) och investerat över 250 miljoner euro. Men motståndet från politik och medborgare mot att kapsla in CO2 under jorden stoppade svenskarna.

– CSS förblir en viktig teknik för Vattenfall att minska koldioxidutsläppen. Vi fortsätter att delta i forskningen och utvecklingen av denna teknik, till exempel i Storbritannien, säger koncernens presschef Ivo Banek. Nya kolkraftverk, som Tyskland ju kommer behöva även i framtiden, kommer för Vattenfall inte att finnas utan CSS.

Power to Gas-tekniken lockar investerare

Vattenfall forskar liksom sina konkurrenter gemensamt med forskningsinstituten även inom andra områden. Till exempel håller 150 forskare under ledning av Fraunhoferinstitutet för vindenergi och energisystemteknik IWES på med att utforska vindkraftens möjligheter i den första tyska offshore-vinkraftparken 43 kilometer ute i Nordsjön. Forskningen bedrivs på uppdrag av förbundsministeriet för miljö. Fraunhofer-forskare söker gemensamt med nätoperatörerna och tillverkare av vindkraftanläggningar också efter processer med vars hjälp vinkraftanläggningar kan leverera reguljär energi för att stabilisera näten. Till sist drar ytterligare en teknik forskarnas, företagens och investerarnas uppmärksamhet till sig: P2G (Power to Gas). Här arbetar framför allt IWES, ZSW (centret för solenergi och väteforskning Baden-Württemberg) samt Solar Fuel GmbH (Stuttgart) ihop. Solar Fuel hoppas kunna starta de första vinstdrivande anläggningarna för omvandling av solenergi till naturgas år 2014. Denna ”vindkraft-naturgas” är fullt kompatibel med naturgas och bio-naturgas, och kan därför mycket väl användas som fordonsgas. Här finns redan ett tätt samarbete med Audi. Det existerande naturgasnätet skulle utan vidare kunna användas här. Några forskare har kommit ännu längre: P2P2G (Power to Gas to Power).

Förutom att ersätta kärnenergin med — i huvudsak – förnybar energi ser regering och företag ytterligare aspekter i energiomställningen: en global pionjärsroll inom energiteknik, vilket skulle vara bra för den tyska ekonomin och – förknippat med detta – skapa nya jobb. Den 1 juli fick Tysklands andra största elleverantör och största användaren av brunkol, RWE, en ny chef. Den hittills störste skeptikern till energiomställningen och kärnkraftskämpen Jürgen Großmann avgick och efterträddes av Peter Terium. Redan innan han tillträdde sin nya post tillkännagav Terium att RWE inte kommer bygga nya kärnkraftverk, varken i Tyskland eller i utlandet. Den finansiella risken skulle vara ”orimlig för koncernen”. Inte heller konventionella kärnkraftsprojekt kommer RWE att starta ”inom överskådlig tid”, enligt Terium. På grund av inmatningsförturen för förnybar energi och sjunkande priser för partihandeln med el blir driften av konventionella kraftverk för energiföretagen allt mindre attraktiva. Därför vill den nye RWE-chefen satsa på den inom storindustrin hittills så impopulära solenergin, i varje fall så länge som subventionerna stämmer.

Tyska energiindustrin i framkant

Den tyska energiindustrin ser sig ändå i framkant jämfört med den globala konkurrensen, frågan är bara om det fortfarande gäller för den tyska solarindustrin. Det som utvecklar sig positivt är ökningen av nya arbetsplatser inom denna bransch. År 2008 sysselsatte branschen 382000 personer, med stigande tendens. Men industrins betydelse skiljer sig starkt från region till region. I Tyskland som helhet tillhör var hundrade arbetsplats denna industri, i delstaten Sachsen-Anhalt redan var fyrtionde. Såhär förklarar Philip Vohrer, vd för agenturen för förnybar energi, den senaste studien från institutet för ekonomi- och strukturforskning (gws):

– De förnybara energierna har skapat nya perspektiv för regioner med svåra ekonomiska utgångslägen.

Hur man än väljer se på den tyska energiomställningen står landet inför en enorm uppgift som inget industrialiserat land hittills ställts inför. Presidenten för teknologiska institutet i Karlsruhe, Eberhard Umbach, beskriver energiomställningen som mer krävande än Apollo-flyget till månen.

– Vid månflygningen fanns tekniken, den skulle bara användas i praktiken. För energiomställningen däremot saknas fortfarande väsentliga vetenskapliga kunskaper.

Två stora tekniska frågor måste lösas enligt fysikern: Ackumuleringen av energi från solceller och vindkraftturbiner samt intelligenta nät (smart grids).

– I båda fallen befinner vi oss ännu i början.

Sedan dessa siffror publicerats har regering, industri och intresseorganisationer arbetat intensivt med att på nytt räkna energiomställningens kostnader och försöka harmonisera dem. Efter den politiska sommarpausen presenterade miljöminister Peter Altmaier ett tiopunktsprogram för resten av den här mandatperioden (2013) som tidningen Die Welt beskriver som ”ordrikt och föga konkret”. Ännu under hösten vill ministern lägga fram ett förslag på en fullständigt omarbetad lag för förnybar energi (EEG). Dessutom vill han grunda en klubb av stater som genomför energiomställningar, och med de enstaka förbundsländerna ska han komma överens om hur el från sol, vind och biomassa i framtiden ska produceras för att kunna anpassa elnäten till dessa beslut. Även kostnaderna för nätets utbyggnad framstår nu i ett tämligen nytt ljus. Den statliga nätagenturen har jämfört kostnaderna för utvecklingen av nätet med de utgifter som i vilket fall som helst skulle uppstå. Hittills har nätbolagen nämnt ett årligt finansieringsbehov på minst två miljarder euro fram till 2020. Agenturen kontrar med att kostnader på ungefär 1,2 miljarder skulle ändå uppstått. En helt annorlunda bild visar sig dock ifall medborgarna skulle genomdriva underjordiska kablar istället för friliggande ledningar. Då skulle kostnaderna fyrdubblas, enligt agenturen.

Energisnålhet receptet

Ett ständigt återkommande tema är elkostnaderna. Enligt regeringen ska de ”förbli betalbara”. Konsumentföreningar och politiker föreslår bland annat att avskaffa elskatten som just nu ligger på två cent per kilowattimme. Eller så ska momsen på el halveras. Baden-Württembergs gröne ministerpresident Winfried Kretschmann talar om en hysteri som råder i elprisdebatten. Hans recept mot högre elpriser: energisnålhet. Förslag som ett subventionerat elpris för låginkomsttagare eller en halverad mervärdeskatt tillbakavisas strikt av regeringen.

Peter Altmaier betraktar energiomställningen som ”den viktigaste utmaningen för ekonomipolitiken sedan återuppbyggnaden efter andra världskriget”. Regeringen står alltjämt inför enorma uppgifter. Statsregeringen och de enstaka förbundsländerna har fortfarande inte kunnat enas kring finansieringen av byggnadssaneringen i energieffektivitetens tecken. Och ännu är det i högsta grad tveksamt om Tyskland till 2020 kan minska sin elförbrukning med tio procent. Slutligen ligger antalet registrerade elbilar långt under förväntningarna.

I mitten av juli yttrade miljöministern själv tvivel och undrade i en intervju med tidningen Bild am Sonntag om energiomställningens alla mål verkligen kan uppnås. I varje fall behövs ”gigantiska ansträngningar”. Intervjun föranledde Handelsblatt till rubriken ”Förbundsregeringen kapitulerar inför energiomställningen”. Die Welt däremot menade efter presentationen av tiopunktsprogrammet: ”Bara ett brandlarm kan tygla Altmaiers energi.” Och verkligheten är ironisk – under Altmaiers presskonferens utlöstes faktiskt brandlarmet.